Rapport från din favoritkritiker
Och om kroppen är för stor?? Det händer ju också: det är rent av ett vår tids största välfärds- och folkhälsoproblem. Vad gör du då?
Skratta eller gråta: voilà la question
Det är knappt att man tror det. Men det är någon som har skrivit all den där smörjan. En litteraturens viktigpetter som kräver att alla andra människor ska ta honom på allvar. Fast det kan ingen göra utom han själv, för det han skriver är hjälplös, patetisk komik.
Hans hycklande och sentimentala retorik saknar varje form av finess: det häftar nåt kvalmigt och klibbigt vid texten som får mig att tänka på lukten av… kokt mjölk. Jag tror att det är det svassande tonfallet som särskilt skämmer innehållet. Författaren är över huvud taget svag för den pretentiösa plattityden: ballongen som med hjälp av starka lungor kan göras stor och skinande och uppumpad. I själva verket har han vandrat vilse i verktygsboden. Han skriver som en kratta: där han ska ha teak väljer han… balsa.
O himmel! du med din sneda rubank, ditt vattenpass av luft och din hammare av gelé!
Författaren är en person som föredrar halvkända personers inte så raffinerade umgänge i den tillgjorda dockskåps- och dokusåpavärld av sockervadd och cellofan i teve som klär varje människa som tror sig vara finare än hon är: en som sörplar när han bjuds på hummersoppa med Stjärnorna på slottet.
I verkligheten är han en klump kolerisk kordit: när nån kritiserar honom exploderar han med ett tafatt ‘pfuitt’ utan att nån ber om det. En mer överskattad författare har nog aldrig funnits i Sverige. Den vedervärdige P D A Atterbom möjligen undantagen.
Jämlike
Författarens egna oblyga anspråk på att vara en övermänniska av närmast gudalikt format är dessvärre mer motbjudande än bara löjliga.
Förr hände det kanske att människor missförstod sig själva på det sättet. Det sägs att Alexander trodde att han var en gud. Men han erövrade hela den kända världen och även en del av den okända. Det kunde man nog inte göra ens på den tiden om man så att säga hade förlagt fjärrkontrollen till förståndet.
Jag tror inte heller att min egen favoritkejsare Caligula innerst inne uppfattade sig själv som ‘en gud’. Men det gjorde ju ingenting om alla andra trodde det.
Och vår senaste fotbollsstjärna lär en gång ha sagt att “Zlatan är Gud”. Men det var det nog bara kidsen i Rosengård som jublade åt.
Mest av allt liknar Författaren en punkterad padda: Bufo calamita.
Du kanske tycker att recensionen är illvillig. Jag erkänner: den är illvillig. Men jag tycker inte om Författaren och den hycklande och inställsamma litteraturstil han representerar. Författaren får skriva som han vill, förstås.
Men måste allting publiceras? Om han inte begriper det själv: har Bonniers slut på förlagsredaktörer? Finns det ingen på Expressen som läser krönikörernas bidrag innan?
Kan någon tala om för mig vad det Författaren skriver betyder? Hans ord är ingenting värda. Och har aldrig varit det. De väger ingenting: de faller som fjädrar i ett lufttomt rum. Det hörs inte när de landar: de kunde lika gärna aldrig ha funnits.
Aforismer? – Tjo flöjt, sa Janne Vängman.
PS. Var blev Författaren av sedan, efter att han hade blivit utvisad från dansbanan för att han valsade och salsade så stelbent? Han har inte hörts av särskilt efteråt i de mesta massmedier där han annars uppträdde så gott som varje dag innan.
Och varför dansade Författaren alls i rutan när han inte kunde, trots att han enligt egen stolt utsago har “hållit fler än tusen i kvinnor i sin famn”?
Herregud, det är ju nästan lika många fler än jag har hunnit med i mitt liv, och jag har ändå haft längre tid på mig än Författaren.
Här krävs det omedelbara krafttag för att komma i fatt: jag får börja dansa mer på Kabaré Karolina. Där stuffar både farbröder och flickor i frack. DS.
This entry was posted on Sunday, March 27th, 2011 at 15:40 and is filed under Kabaré Karolina, Loup-Garou, Winnie-the-Pooh. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
