this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

När magen får bestämma

“Jag gillar att du bryter upp de tjocka murarna mellan finkulturen och folket. Jag tycker också om att ta tillbaka litteraturen till folket, där den här hemma. Den bor där. I skogarna, vid sjöarna, mellan människorna och i de långa avstånden mellan människor.
Kultureliten har kidnappat vår läsupplevelse. Vi försöker ta tillbaka den.”

Det är majister Marulk som vädjar till Björne bossanova blondin i ett ‘öppet brev’ i Dalarnas Tidningar, där han uppmanar denne att inte medverka i Let’s dance. Det är närmast rörande patetiskt, när varje människa vet att båda inget högre önskar än att bli erkända som ‘seriösa’ konstnärer och insläppta i ‘finkultrens’ förnäma salonger.
Birger har till och med nästlat sig in på Nobelfesten och rent av dansat med både kultur- och näringsministern. Dit har inte Björne nått ännu, men han kommer. Vilket år som helst nu får du se en blonderad Björne sitta där i Blå hallen med uppfläkt skjorta bland alla de andra frackarna.
Både Birger och Björne föraktar innerst inne ‘människorna’: dem som Birger buntar ihop under den nedlåtande etiketten ‘folket’. Birger och Björne anser sig sväva högt ovan människomyrornas tarvliga tillvaro.
Och ändå är det just dessa människor som bekostar Birgers och Björnes luxuösa leverne. Utan alla tanter över femtio skulle Birger och Björne inte finnas.

Man med magstöd –
och inte kan han dansa heller