Gissa vem?
Nej, nu jäää…! Nu ska jag också bli en Kändis. Fast jag var det lite grand i Stockholm en gång innan mattorna utanför biograferna blev röda och ordet ‘kändis’ knappt fanns.
Men nu jävlar anamma! Bäva månde Billgrenar och Bookar, Babsor och Berghagar, Babbar och Blondinbellor. Jag har förstått att det hänger på håret: man färgar det. Gult är den kulör som gäller mest har jag sett i tevesoffor och andra förnedringsprogram i rutan. Därför tänker jag göra det också: färga mitt hår gult. Pissgult. Som Björne. Samma färg som den där halmen korna har stått och trampat på en hel vinter.
På min tid använde flickorna vätesuperoxid, H2O2, när de blekte håret. Gör de det ännu? Jag får fråga fröken E som är min frisör mitt emot Studentbokhandeln och Sibyllas gatukök och en sockerbagare på Sysslomansgatan i Uppsala när jag hälsar på hos henne nästa gång. Jag kände några som tvättade håret i starköl också. Serverar fröken E sådant? Är min frisersalong i själva verket en lönnkrog? Det har E aldrig berättat för mig. Eller förväntas jag bära med mig halvljummen bira själv till barberarstolen i en plastpåse från Systemet?
Fan, jag har klippt mig på samma ställe i mer än tjugo år. Och E har varit min frisör säkert halva den tiden. Och jag har inte fattat någonting. Schamponering och en stor stark, tack!
Med rätt kulör på kalufsen
Det finns inte en tevesoffa du inte ser mig sitta i sedan och ingen tevedebatt där inte jag medverkar. Jag är överallt och allra mest där jag inte har någonting alls att göra: jag liksom bara ÄR. Varje gång du hör någon som uttalar sig om vad som helst utan att fatta någonting: gissa vem? Kvinnor och kvantmekanik, kosmos och kaskeloter och kvarskatt. Alltid sådana knepiga grejer. Ingenting är för litet för att inte jag ska lägga näsan i blöt.
Sedan skriver jag trehundra kokböcker. On the side: bara så där. Målar några tavlor också som går för miljoner. Inte för att de är bra utan för att jag är… just det: Känd från teve. Det är den oblyga reklamen jag får därifrån som gör susen och höjer priserna rejält på mina rätt mediokra verk. Åker på turné på skoj till Blåtira och Hängselstropp och läser usel egentillyxad dikt medan en av mina gamla kompisar från Paris på 60-talet, John Jeep Hammond Jr, som jag har flugit in från Staterna hänger med och lirar lite big city blues bakom. I all anspråkslöshet.
John är son till den legendariske skivproducenten John H Hammond på CBS Records som upptäckte och producerade ‘alla’ från Bessie Smith och Billie Holiday till Bob Dylan och Bruce Springsteen. Dylan är den enda artist Hammond skrev skivkontrakt med utan att ha hört honom sjunga först.
Men jag måste ställa in i Svångrem, då det gigget krockade med mitt kontrakt som messerschmidt i debattprogrammet Kvällstrött. Då blev de lite sura i Svångrem för att de måste betala tillbaka de visseligen fåtaliga fast ändå redan sålda biljetterna, men det tycker jag var att ta i: hellre TV4 på prime time än en dyngrak publik på vischan, det måste ju till och med de i Svångrem förstå.
Sådan är jag: alltid mig själv närmast. Nu känner du mig. Kom inte och säg sedan att jag inte platsar som Kändis.
Blues i Blåtira
This entry was posted on Sunday, October 31st, 2010 at 10:39 and is filed under Captain Marvel, Loup-Garou, Winnie-the-Pooh. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
