this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Gissa vem?

Nej, nu jÀÀÀ…! Nu ska jag ocksĂ„ bli en KĂ€ndis. Fast jag var det lite grand i Stockholm en gĂ„ng innan mattorna utanför biograferna blev röda och ordet ‘kĂ€ndis’ knappt fanns.
Men nu jÀvlar anamma! BÀva mÄnde Billgrenar och Bookar, Babsor och Berghagar, Babbar och Blondinbellor. Jag har förstÄtt att det hÀnger pÄ hÄret: man fÀrgar det. Gult Àr den kulör som gÀller mest har jag sett i tevesoffor och andra förnedringsprogram i rutan. DÀrför tÀnker jag göra det ocksÄ: fÀrga mitt hÄr gult. Pissgult. Som Björne. Samma fÀrg som den dÀr halmen korna har stÄtt och trampat pÄ en hel vinter.
PĂ„ min tid anvĂ€nde flickorna vĂ€tesuperoxid, H2O2, nĂ€r de blekte hĂ„ret. Gör de det Ă€nnu? Jag fĂ„r frĂ„ga fröken E som Ă€r min frisör mitt emot Studentbokhandeln och Sibyllas gatukök och en sockerbagare pĂ„ Sysslomansgatan i Uppsala nĂ€r jag hĂ€lsar pĂ„ hos henne nĂ€sta gĂ„ng. Jag kĂ€nde nĂ„gra som tvĂ€ttade hĂ„ret i starköl ocksĂ„. Serverar fröken E sĂ„dant? Är min frisersalong i sjĂ€lva verket en lönnkrog? Det har E aldrig berĂ€ttat för mig. Eller förvĂ€ntas jag bĂ€ra med mig halvljummen bira sjĂ€lv till barberarstolen i en plastpĂ„se frĂ„n Systemet?
Fan, jag har klippt mig pÄ samma stÀlle i mer Àn tjugo Är. Och E har varit min frisör sÀkert halva den tiden. Och jag har inte fattat nÄgonting. Schamponering och en stor stark, tack!

Med rÀtt kulör pÄ kalufsen

Det finns inte en tevesoffa du inte ser mig sitta i sedan och ingen tevedebatt dĂ€r inte jag medverkar. Jag Ă€r överallt och allra mest dĂ€r jag inte har nĂ„gonting alls att göra: jag liksom bara ÄR. Varje gĂ„ng du hör nĂ„gon som uttalar sig om vad som helst utan att fatta nĂ„gonting: gissa vem? Kvinnor och kvantmekanik, kosmos och kaskeloter och kvarskatt. Alltid sĂ„dana knepiga grejer. Ingenting Ă€r för litet för att inte jag ska lĂ€gga nĂ€san i blöt.
Sedan skriver jag trehundra kokböcker. On the side: bara sĂ„ dĂ€r. MĂ„lar nĂ„gra tavlor ocksĂ„ som gĂ„r för miljoner. Inte för att de Ă€r bra utan för att jag Ă€r… just det: KĂ€nd frĂ„n teve. Det Ă€r den oblyga reklamen jag fĂ„r dĂ€rifrĂ„n som gör susen och höjer priserna rejĂ€lt pĂ„ mina rĂ€tt mediokra verk. Åker pĂ„ turnĂ© pĂ„ skoj till BlĂ„tira och HĂ€ngselstropp och lĂ€ser usel egentillyxad dikt medan en av mina gamla kompisar frĂ„n Paris pĂ„ 60-talet, John Jeep Hammond Jr, som jag har flugit in frĂ„n Staterna hĂ€nger med och lirar lite big city blues bakom. I all ansprĂ„kslöshet.
John Ă€r son till den legendariske skivproducenten John H Hammond pĂ„ CBS Records som upptĂ€ckte och producerade ‘alla’ frĂ„n Bessie Smith och Billie Holiday till Bob Dylan och Bruce Springsteen. Dylan Ă€r den enda artist Hammond skrev skivkontrakt med utan att ha hört honom sjunga först.
Men jag mÄste stÀlla in i SvÄngrem, dÄ det gigget krockade med mitt kontrakt som messerschmidt i debattprogrammet KvÀllstrött. DÄ blev de lite sura i SvÄngrem för att de mÄste betala tillbaka de visseligen fÄtaliga fast ÀndÄ redan sÄlda biljetterna, men det tycker jag var att ta i: hellre TV4 pÄ prime time Àn en dyngrak publik pÄ vischan, det mÄste ju till och med de i SvÄngrem förstÄ.
SÄdan Àr jag: alltid mig sjÀlv nÀrmast. Nu kÀnner du mig. Kom inte och sÀg sedan att jag inte platsar som KÀndis.

Blues i BlÄtira