this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

The Big Easy

I New Orleans – förut med aristokrater och prostituerade, pirater och tvĂ„lhala tĂ€rningsspelare pĂ„ flodĂ„ngarna, jazz och engelsmĂ€n och kanadensare, fransmĂ€n och spanjorer – begraves Ă€nnu nĂ„gra (mest lokala musiker och andra prominenta profiler samt medlemmar i stadens sĂ€rskilda pleasure clubs) till ackompanjemang av en mĂ€ssingsorkester som spelar psalmer och ledsam blues pĂ„ vĂ€g till nĂ„gon av stadens kyrkogĂ„rdar – ‘cities of the dead’ – bortom den gamla stadsdelen le Vieux CarrĂ© (tio kvarter lĂ„ng och sex kvarter bred innanför Canal Street, Esplanade Avenue, North Rampart Street och The Levee lĂ€ngs Mississippi River) och slĂ€pper loss the hot jazz hela vĂ€gen tillbaka igen till the French Quarter efterĂ„t: “Let the good times roll!” Före sekelskiftet 1900 var det vĂ€lkammade orkestrar i paraderna som spelade efter noter. Den â€˜Ă€kta’ jazzen uppstod dock troligen inte pĂ„ gatorna i New Orleans utan pĂ„ enklare dansstĂ€llen och populĂ€ra bordeller som Lulu White’s Mahogany Hall i stadens notoriska glĂ€djekvarter Storyville strax ovanför North Rampart mellan Iberville, Basin, St. Louis och Robertson streets under Ă„ren 1898–1917, dĂ€r svarta musiker spelade pĂ„ gehör.

Storyville Jazz Belle ca 1912

Fast jag har sjĂ€lv sett det hĂ€nda att nĂ„gra fuskar och börjar dansa innan kistan Ă€r placerad i den grav som i New Orleans för det mesta Ă€r belĂ€gen i sĂ€rskilda ‘mausoleer’ ovan jord – dĂ€rför att staden ligger i ett trĂ€sk tvĂ„ meter under havsytan och översvĂ€mningar hör till vardagen. En oförvĂ€gen kvinnlig pionjĂ€r skrev Ă„r 1844 hem till sina försiktigare systrar i Boston att hela staden var “a Wet Grave”. Före inbördeskriget 1861–1865 kunde heller ingen besöka New Orleans som inte kom med bĂ„t. Begravningskamrarna anvĂ€nds om och om igen. Efter ett Ă„r och en dag kan graven öppnas varpĂ„ resterna av kistan kastas i en container och den dödes ben knuffas lĂ€ngst in samt en nyss avliden tar den förras plats. Saint Louis Cemetery Ă€r stadens mest kĂ€nda: dess mest spektakulĂ€ra invĂ„nare Ă€r voodoodrottningen Marie Laveau. Mindre meriterade medborgare som Ă€ndĂ„ önskar go in style kan hyra ett brassband med lĂ€mplig besĂ€ttning nĂ€r det Ă€r dags.

Klarinettisten George Louis Francis Zeno Ă€r mer kĂ€nd som George Lewis. Han föddes i New Orleans den 13 juli 1900 och spelade med Willy Geary “Bunk” Johnson, som pĂ„stod att han 1895 hade blĂ„st trumpet med den legendariske Charles Joseph “Buddy” Bolden: före detta innehavare av en raksalong och mytomspunnen kornettist samt ledare av det första egentliga jazzbandet.

The Buddy Bolden Band
I bakre raden: barberare med kornett

SĂ„ hĂ€r beskriver Robert Zimmerman ‘de dödas stad’ New Orleans i sjĂ€lvbiografin Chronicles:

The first thing you notice about New Orleans are the burying grounds – the cemeteries – and they’re a cold proposition, one of the best things there are here. Going by, you try to be as quiet as possible, better to let them sleep. Greek, Roman, sepulchres – palatial mausoleums made to order, phantomesque, signs and symbols of hidden decay – ghosts of women and men who have sinned and who’ve died and are now living in tombs. The past doesn’t pass away so quickly here. You could be dead for a long time. The ghosts race towards the light, you can almost hear the heavy breathing – spirits, all determined to get somewhere. New Orleans, unlike a lot of those places you go back to and don’t have the magic anymore, still has got it.

Och han sÀger sÄ hÀr om den stad dÀr mÀnniskor lever:

Everything in New Orleans is a good idea [
] Houses and mansions, structures of wild grace [
] Sweeping front porches, turrets, cast-iron balconies, colon-nades – thirty-foot columns, gloriously beautiful – double pitched roofs, all the architecture of the whole wide world and it doesn’t move [
] There’s only one day at a time here, then it’s tonight and then tomorrow will be today again. Chronic melancholia hanging from the trees. You never get tired of it. After a while you start to feel like a ghost from one of the tombs, like you’re in a wax museum below crimsom clouds [
] The devil comes here and sighs. New Orleans.

Den 29 augusti 2005 drog orkanen Katrina in över New Orleans och stora delar av den amerikanska Södern. Efter den dagen finns dessvÀrre inte allting i den stad Zimmerman beskriver kvar lÀngre.
Men pĂ„ Hornsgatan i Stockholm finns numera restaurangen Marie Laveau som senast fick finfina recensioner i stockholmspressen. DĂ€r kan man sĂ„ klart bestĂ€lla en Mint Julep i baren. Eller en John Holmes [sic]: Jack Daniels & hallonlikör & tranbĂ€rsjuice & hallon. Men Ă€nnu ingen jambalaya och inga kryddstarka ‘mudbugs’ pĂ„ Södermalm. Ingen Po’ Boy och ingen Hurricane som hos Pat O’Bien pĂ„ 718 St. Peter Street i New Orleans.

GjutjÀrnsbalustrader i hörnet
av Royal & St. Peter