The Big Easy
I New Orleans â förut med aristokrater och prostituerade, pirater och tvĂ„lhala tĂ€rningsspelare pĂ„ flodĂ„ngarna, jazz och engelsmĂ€n och kanadensare, fransmĂ€n och spanjorer â begraves Ă€nnu nĂ„gra (mest lokala musiker och andra prominenta profiler samt medlemmar i stadens sĂ€rskilda pleasure clubs) till ackompanjemang av en mĂ€ssingsorkester som spelar psalmer och ledsam blues pĂ„ vĂ€g till nĂ„gon av stadens kyrkogĂ„rdar â âcities of the deadâ â bortom den gamla stadsdelen le Vieux CarrĂ© (tio kvarter lĂ„ng och sex kvarter bred innanför Canal Street, Esplanade Avenue, North Rampart Street och The Levee lĂ€ngs Mississippi River) och slĂ€pper loss the hot jazz hela vĂ€gen tillbaka igen till the French Quarter efterĂ„t: âLet the good times roll!â Före sekelskiftet 1900 var det vĂ€lkammade orkestrar i paraderna som spelade efter noter. Den âĂ€ktaâ jazzen uppstod dock troligen inte pĂ„ gatorna i New Orleans utan pĂ„ enklare dansstĂ€llen och populĂ€ra bordeller som Lulu Whiteâs Mahogany Hall i stadens notoriska glĂ€djekvarter Storyville strax ovanför North Rampart mellan Iberville, Basin, St. Louis och Robertson streets under Ă„ren 1898â1917, dĂ€r svarta musiker spelade pĂ„ gehör.
Fast jag har sjĂ€lv sett det hĂ€nda att nĂ„gra fuskar och börjar dansa innan kistan Ă€r placerad i den grav som i New Orleans för det mesta Ă€r belĂ€gen i sĂ€rskilda âmausoleerâ ovan jord â dĂ€rför att staden ligger i ett trĂ€sk tvĂ„ meter under havsytan och översvĂ€mningar hör till vardagen. En oförvĂ€gen kvinnlig pionjĂ€r skrev Ă„r 1844 hem till sina försiktigare systrar i Boston att hela staden var âa Wet Graveâ. Före inbördeskriget 1861â1865 kunde heller ingen besöka New Orleans som inte kom med bĂ„t. Begravningskamrarna anvĂ€nds om och om igen. Efter ett Ă„r och en dag kan graven öppnas varpĂ„ resterna av kistan kastas i en container och den dödes ben knuffas lĂ€ngst in samt en nyss avliden tar den förras plats. Saint Louis Cemetery Ă€r stadens mest kĂ€nda: dess mest spektakulĂ€ra invĂ„nare Ă€r voodoodrottningen Marie Laveau. Mindre meriterade medborgare som Ă€ndĂ„ önskar go in style kan hyra ett brassband med lĂ€mplig besĂ€ttning nĂ€r det Ă€r dags.
Klarinettisten George Louis Francis Zeno Ă€r mer kĂ€nd som George Lewis. Han föddes i New Orleans den 13 juli 1900 och spelade med Willy Geary âBunkâ Johnson, som pĂ„stod att han 1895 hade blĂ„st trumpet med den legendariske Charles Joseph âBuddyâ Bolden: före detta innehavare av en raksalong och mytomspunnen kornettist samt ledare av det första egentliga jazzbandet.
SĂ„ hĂ€r beskriver Robert Zimmerman âde dödas stadâ New Orleans i sjĂ€lvbiografin Chronicles:
The first thing you notice about New Orleans are the burying grounds â the cemeteries â and theyâre a cold proposition, one of the best things there are here. Going by, you try to be as quiet as possible, better to let them sleep. Greek, Roman, sepulchres â palatial mausoleums made to order, phantomesque, signs and symbols of hidden decay â ghosts of women and men who have sinned and whoâve died and are now living in tombs. The past doesnât pass away so quickly here. You could be dead for a long time. The ghosts race towards the light, you can almost hear the heavy breathing â spirits, all determined to get somewhere. New Orleans, unlike a lot of those places you go back to and donât have the magic anymore, still has got it.
Och han sÀger sÄ hÀr om den stad dÀr mÀnniskor lever:
Everything in New Orleans is a good idea [âŠ] Houses and mansions, structures of wild grace [âŠ] Sweeping front porches, turrets, cast-iron balconies, colon-nades â thirty-foot columns, gloriously beautiful â double pitched roofs, all the architecture of the whole wide world and it doesnât move [âŠ] Thereâs only one day at a time here, then itâs tonight and then tomorrow will be today again. Chronic melancholia hanging from the trees. You never get tired of it. After a while you start to feel like a ghost from one of the tombs, like youâre in a wax museum below crimsom clouds [âŠ] The devil comes here and sighs. New Orleans.
Den 29 augusti 2005 drog orkanen Katrina in över New Orleans och stora delar av den amerikanska Södern. Efter den dagen finns dessvÀrre inte allting i den stad Zimmerman beskriver kvar lÀngre.
Men pĂ„ Hornsgatan i Stockholm finns numera restaurangen Marie Laveau som senast fick finfina recensioner i stockholmspressen. DĂ€r kan man sĂ„ klart bestĂ€lla en Mint Julep i baren. Eller en John Holmes [sic]: Jack Daniels & hallonlikör & tranbĂ€rsjuice & hallon. Men Ă€nnu ingen jambalaya och inga kryddstarka âmudbugsâ pĂ„ Södermalm. Ingen Poâ Boy och ingen Hurricane som hos Pat OâBien pĂ„ 718 St. Peter Street i New Orleans.
This entry was posted on Saturday, July 24th, 2010 at 12:42 and is filed under USA. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.