The Big Easy
I New Orleans – förut med aristokrater och prostituerade, pirater och tvålhala tärningsspelare på flodångarna, jazz och engelsmän och kanadensare, fransmän och spanjorer – begraves ännu några (mest lokala musiker och andra prominenta profiler samt medlemmar i stadens särskilda pleasure clubs) till ackompanjemang av en mässingsorkester som spelar psalmer och ledsam blues på väg till någon av stadens kyrkogårdar – ‘cities of the dead’ – bortom den gamla stadsdelen le Vieux Carré (tio kvarter lång och sex kvarter bred innanför Canal Street, Esplanade Avenue, North Rampart Street och The Levee längs Mississippi River) och släpper loss the hot jazz hela vägen tillbaka igen till the French Quarter efteråt: “Let the good times roll!” Före sekelskiftet 1900 var det välkammade orkestrar i paraderna som spelade efter noter. Den ‘äkta’ jazzen uppstod dock troligen inte på gatorna i New Orleans utan på enklare dansställen och populära bordeller som Lulu White’s Mahogany Hall i stadens notoriska glädjekvarter Storyville strax ovanför North Rampart mellan Iberville, Basin, St. Louis och Robertson streets under åren 1898–1917, där svarta musiker spelade på gehör.
Storyville Jazz Belle ca 1912
Fast jag har själv sett det hända att några fuskar och börjar dansa innan kistan är placerad i den grav som i New Orleans för det mesta är belägen i särskilda ‘mausoleer’ ovan jord – därför att staden ligger i ett träsk två meter under havsytan och översvämningar hör till vardagen. En oförvägen kvinnlig pionjär skrev år 1844 hem till sina försiktigare systrar i Boston att hela staden var “a Wet Grave”. Före inbördeskriget 1861–1865 kunde heller ingen besöka New Orleans som inte kom med båt. Begravningskamrarna används om och om igen. Efter ett år och en dag kan graven öppnas varpå resterna av kistan kastas i en container och den dödes ben knuffas längst in samt en nyss avliden tar den förras plats. Saint Louis Cemetery är stadens mest kända: dess mest spektakulära invånare är voodoodrottningen Marie Laveau. Mindre meriterade medborgare som ändå önskar go in style kan hyra ett brassband med lämplig besättning när det är dags.
Klarinettisten George Louis Francis Zeno är mer känd som George Lewis. Han föddes i New Orleans den 13 juli 1900 och spelade med Willy Geary “Bunk” Johnson, som påstod att han 1895 hade blåst trumpet med den legendariske Charles Joseph “Buddy” Bolden: före detta innehavare av en raksalong och mytomspunnen kornettist samt ledare av det första egentliga jazzbandet.
The Buddy Bolden Band
I bakre raden: barberare med kornett
Så här beskriver Robert Zimmerman ‘de dödas stad’ New Orleans i självbiografin Chronicles:
The first thing you notice about New Orleans are the burying grounds – the cemeteries – and they’re a cold proposition, one of the best things there are here. Going by, you try to be as quiet as possible, better to let them sleep. Greek, Roman, sepulchres – palatial mausoleums made to order, phantomesque, signs and symbols of hidden decay – ghosts of women and men who have sinned and who’ve died and are now living in tombs. The past doesn’t pass away so quickly here. You could be dead for a long time. The ghosts race towards the light, you can almost hear the heavy breathing – spirits, all determined to get somewhere. New Orleans, unlike a lot of those places you go back to and don’t have the magic anymore, still has got it.
Och han säger så här om den stad där människor lever:
Everything in New Orleans is a good idea […] Houses and mansions, structures of wild grace […] Sweeping front porches, turrets, cast-iron balconies, colon-nades – thirty-foot columns, gloriously beautiful – double pitched roofs, all the architecture of the whole wide world and it doesn’t move […] There’s only one day at a time here, then it’s tonight and then tomorrow will be today again. Chronic melancholia hanging from the trees. You never get tired of it. After a while you start to feel like a ghost from one of the tombs, like you’re in a wax museum below crimsom clouds […] The devil comes here and sighs. New Orleans.
Den 29 augusti 2005 drog orkanen Katrina in över New Orleans och stora delar av den amerikanska Södern. Efter den dagen finns dessvärre inte allting i den stad Zimmerman beskriver kvar längre.
Men på Hornsgatan i Stockholm finns numera restaurangen Marie Laveau som senast fick finfina recensioner i stockholmspressen. Där kan man så klart beställa en Mint Julep i baren. Eller en John Holmes [sic]: Jack Daniels & hallonlikör & tranbärsjuice & hallon. Men ännu ingen jambalaya och inga kryddstarka ‘mudbugs’ på Södermalm. Ingen Po’ Boy och ingen Hurricane som hos Pat O’Bien på 718 St. Peter Street i New Orleans.
Gjutjärnsbalustrader i hörnet
av Royal & St. Peter
This entry was posted on Saturday, July 24th, 2010 at 12:42 and is filed under USA. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
