this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Jag kanske inte borde ha sagt det dÀr

Det hĂ€r hĂ€nde i New Orleans för rĂ€tt mĂ„nga Ă„r sedan nu. Jag flöt omkring i de gamla franska kvarteren – Le Vieux CarrĂ© eller The French Quarters – och drack vin och lyssnade pĂ„ jazz. Det var i augusti och rĂ€tt mycket folk i stan, men om man var uppe nĂ„gorlunda tidigt kunde man fortfarande smita in nĂ„gonstans och fĂ„ höra ovĂ€ntade grejer utan att det var fullspikat överallt.
SÄ det gjorde jag. Och en förmiddag steg jag över tröskeln till ett hak, eller en pub snarare, mitt pÄ Bourbon Street som hette The Duke of Wales. Det borde den inte ha hetat. Le Duc de Bourbon, möjligen. Men inte Hertigen av Wales. Fast skit samma, tÀnkte jag. BÀst att kolla, i alla fall: det hördes att det var nÄgot pÄ gÄng dÀr inne.
Det var nĂ€stan tomt i den lilla lokalen och det fanns en liten scen lĂ€ngst fram bredvid bardisken, dĂ€r olika band av olika kvalitet avlöste varandra. NĂ€stan ingen applĂ„derade, för de flesta banden var inte bĂ€ttre Ă€n sĂ„. Men sĂ„ kommer det nĂ„gra i cowboystövlar och likadana hattar – och med vĂ€rldens snyggaste tjej mitt i hela countrybaletten. Men det var ju inte för att lyssna pĂ„ country jag hade slĂ€ntrat in pĂ„ The Duke of Wales.
Eller det kanske det var? NÀr hattarna och vÀrldens snyggaste tjej hade hunnit halvvÀgs in i första lÄten hajade ju till och med jag att det jag just hörde var nÄgot som gick utanpÄ det mesta. Hon spelade gitarr och sjöng. Och som hon sjöng! Sedan tog gÀnget paus efter en stund. De stöddiga grabbarna i bandet satte sig vid bardisken för att dricka en öl eller tvÄ innan de fortsatte att spela. Tjejen med gitarren tog en kaffe och gick och satte sig vid jukeboxen bredvid dörren. And now I made my move. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Men plötsligt stod jag dÀr framför henne och frÄgade om jag fick bjuda pÄ nÄgot. Nej tack, sa hon. Men du kan ju stanna och lyssna om du vill. Spelar du nÄgon annanstans ocksÄ? FrÄgade jag. Ja, sa hon. Och nÀmnde ett stÀlle lite lÀngre ner pÄ gatan. Om du kommer före klockan nio i kvÀll kanske du fÄr en stol att sitta pÄ ocksÄ.
Sedan var det dags för bandet att spela igen, och nÀr de var klara och packade ihop gick jag ut pÄ stan för nu blÄstes det i horn och hamrades pÄ piano i varje grÀnd och pÄ varje gata i de franska kvarteren i New Orleans.
PĂ„ kvĂ€llen var jag pĂ„ plats redan klockan sju. Och efterĂ„t nĂ€r allt var över ville hon visa mig New Orleans by night. SĂ„ vi gick dĂ€r i de franska kvarteren frĂ„n det ena stĂ€llet till det andra och jag drack Budweiser ur en burk nĂ€r en tuffing med snutmössa och batong och stor revolver i ett kolsvart hölster kliver fram ur en portgĂ„ng och vĂ€ser: Drop that can! Först fattar jag inte att det Ă€r mig han talar med, men sĂ„ gör jag ju det. Varför dĂ„? Alla i hela stan dricker ju sina juleps pĂ„ gatan. Drop that can, or you gonna have it! SĂ„ jag gĂ„r nĂ„gra steg bort till vĂ€rldens största soptunna i ett gathörn och slĂ€pper den fortfarande halvfulla burken dĂ€r. Sedan vĂ€nder jag mig om sĂ€ger till henne som stĂ„r dĂ€r mitt i gatan och tittar pĂ„: “Idioter finns det ju gott om. Inte bara dĂ€r jag kommer ifrĂ„n.” Jag kanske inte borde ha sagt det dĂ€r. I synnerhet inte pĂ„ engelska.
NÀr jag vaknar efter en stund ligger jag i en blodpöl mitt pÄ Bourbon Street. Och sÄ kommer det en polisbil och jag stoppas in i baksÀtet. Av tjejen med cowboyhatt och broderade stövlar syntes inte ens röken.

Crime scene in The Big Easy

Arresten dÀr jag hamnar ser likadan ut som i gamla westernfilmer: du vet, dÀr dörrarna bara Àr ett galler. Polishotellet Àr inte precis överbelagt, men jag knuffas ÀndÄ in i en cell som redan har en gÀst. Han halvsitter i överslafen med ryggen mot vÀggen och en hatt över ögonen. Mellan tÀnderna skymtar en tÀndsticka. HÄll till godo, flinar tuffingen frÄn Bourbon Street. Din kompis i natt Àr en homosexuell biltjuv.
Jösses, tÀnkte jag. Jag kanske inte överlever det hÀr. Men natten gick och han dÀr uppe rörde sig inte pÄ hela tiden. PÄ morgonen försöker jag fÄ den nya polispersonalen att kontakta svenska ambassaden i Washington DC för att fÄ hjÀlp att komma ut frÄn finkan, men det Àr det ingen som Àr intresserad av. Killen i slafen ovanför sitter dÀr han sitter. TÀnk om han Àr död?
Men sÄ: framÄt elvatiden slits dörrarna till gatan upp och en stor vithÄrig karl i flott kostym stormar in pÄ polisstationen. Han har en lika snitsig betjÀnt med sig och i deras kölvatten guppar som en livboj tjejen frÄn i gÄr fast utan hatten och countrygitarren. Det visar sig att den vithÄrige Àr hennes morbror eller nÄgot och vice president i The Louisiana Shell Oil Company med kontor högst upp i den dÄ rÀtt nybyggda skyskrapan One Shell Square pÄ Poydras Street. Det Àr fortfarande New Orleans högsta byggnad med sina 212 meter och 51 vÄningar. Han Àr skitförbannad och gormar och skriker och frÄgar vad i helvete snutarna har hittat pÄ nu igen. Celldörren öppnas, poliser bugar och bockar i alla riktningar och jag Àr strax ingen fÄnge mer. Han frÄn Bourbon Street med batongen och pistolen ska ta mig fan omplaceras dit dÀr han inte kan göra nÄgon skada mer och sÄ var det visst en massa andra polisrutiner som skulle Àndras pÄ ocksÄ, nÀr de ÀndÄ höll pÄ.
Men det bÀsta av allt var att nÀr kaoset hade lagt sig efter en stund och röken skingrats fanns det ingen homosexuell biltjuv kvar i cellen jag hade delat med honom. Han hade passat pÄ att smita ut genom dörren till North Rampart nÀr ingen tittade pÄ och försvinna runt hörnet till St. Louis eller Toulouse, lika snabbt som osynligt. Han kunde lika gÀrna aldrig ha funnits. Jag hoppas att snuten aldrig fick tag i honom igen.
Jag fick sju stygn i ansiktet sedan pĂ„ Tulane University Hospital och syntes pĂ„ bild i The Times-Picayune nĂ€sta dag. MĂ€nniskor kom fram och tackade mig pĂ„ gatorna efterĂ„t för att snuten med pistolen inte patrullerade i kvarteret mer. Till och med trevliga poliser till hĂ€st tyckte att det var skönt att vara av med honom: “He was the meanest guy on the beat, och han var vĂ€l sur för att han inte hade fĂ„tt klappa till nĂ„n pĂ„ en hel vecka.”
Hon med gitarren och jag fick dricka vad vi ville pÄ Bourbon Street sedan.

Medbrottsling pÄ Rue Bourbon