this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Friday Prayer Disaster

Jag var pĂ„ stan en stund i gĂ„r och nĂ€r det var dags att Ă„ka hem skulle jag ta bussen frĂ„n Stadshuset. Det var jag och tvĂ„ tanter och en vacker flicka helt i svart frĂ„n hĂ„ret till stövlarna frĂ„n Uggi. Flickan tryckte ivrigt pĂ„ en liten mekanisk dosa hon höll i handen sĂ„ dĂ€r som varenda mĂ€nniska gör nu för tiden utom jag för jag behöver inte snacka med mina kompisar hela tiden och berĂ€tta att jag sitter pĂ„ bussen och jag kan vĂ€nta tills jag kommer hem pĂ„ att fĂ„ veta hur det stĂ„r till i Fukushima och om Benghazi’s still standin’.
SÄ svÀngde bussen ner pÄ Vaksalagatan frÄn Kungsgatan och plötsligt var det inte bara vi fyra vid hÄllplatsen: det var femtio till. Var kom de ifrÄn? Hade de gömt sig i grÀnder och prÄng alldeles intill? Men det finns inga grÀnder och prÄng. Som svampar ur jorden bara: materialiserade ur intet.
Det hÀnder alltid och jag blir lika förvÄnad varje gÄng: hur gÄr det till egentligen?

Nu uppför sig en svensk busskö inte som andra köer i vÀrlden heller: den attackerar blodtörstigt och frÄn alla hÄll. Samtidigt. DÀrför Àr det oundvikligt att kaos uppstÄr nÀr den svenska busskön kolliderar med sig sjÀlv i dörren.
I gÄr lÄg ett handgemÀng nÀra till hands och sÄ blev det tvÀrstopp dÀr framme nÀr en farbror och jag svÀr pÄ att han inte vÀntade vid hÄllplatsen frÄn början fastnade med rullatorn i eldslÀckaren bredvid framdörren och inte kunde komma loss och det behövdes tre personer för att befria eldslÀckaren frÄn rullator och farbror och sÄ skulle alla trÀnga sig ombord en stund igen och sÄ stopp nÀr nÄgon inte hittade sitt busskort fast hon borde ha haft det i handen redan innan hon steg pÄ och sÄ var det nÄgon som skulle betala med sms men inte visste hur man gjorde och dÄ mÄste chauffören privatundervisa nybörjarresenÀren ett bra tag medan hela resten av gÀnget stog utanför och trampade och muttrade.
Till slut hade rullatorer och ryggsÀckar och alltihop trÀngt ihop sig i bussen vid Stadshuset och skulle flickan i svart och jag stiga ombord ocksÄ nÀr chauffören sÀger att det Àr fullsatt och stÀnger dörrarna mitt för ansiktet pÄ oss.
Fullsatt? Jo visst. Den buss jag Äker med nÀr jag ska hem passerar alldeles intill stans moské och det hÀr var i gÄr pÄ förmiddagen och dÀrför reste hela den muslimska församlingen just dÄ med min buss pÄ vÀg till fredagsbönen.

Fromma bussresenÀrer

SÄ dÀr stog vi ensamma kvar vid hÄllplatsen som hade vÀntat lÀngst av alla: den vackra flickan i svart med sin magiska mobil och jag.
SÄdant dÀr hÀnder mig jÀmt nÀr jag ska Äka buss: vi gÄr inte sÀrskilt bra ihop. För det mesta fÄr jag inte Äka med alls och om jag nÄgon gÄng fÄr det gÄr bussen plötsligt en helt annan vÀg Àn den gjorde i gÄr eftersom de har byggt om stan för att man ska ta nÄgra scener till Ànnu en förfÀrlig millenniumfilm och dÄ fÄr jag en reprimand för att jag kommer för sent till Kabaré Karolina och för bara en vecka sedan fick jag mot förmodan ocksÄ följa med bussen hemifrÄn men dÄ fick jag inte stiga av i stÀllet för dörrarna hade fastnat. Vetenskapen skulle sÀga att bussar och jag inte Àr kompatibla.

Det Àr likadant med banker: sÄ snart jag stiger över tröskeln till ett bankkontor stannar alla datorer. Varje gÄng: det slÄr aldrig fel. Jag tror ibland att jag Àr ett otÀckt vandrande datavirus med uppdrag att utplÄna hela den globala ekonomin.
DÀrför kan jag aldrig ta ut nÄgra pengar frÄn banken och snart har jag inte rÄd att fylla pÄ mitt busskort och dÄ spelar det ingen roll om det Àr fredag förmiddag eller inte: jag fÄr gÄ hem i alla fall. Det kanske Àr lika bra.