Vem är Albinoleffe eller Ett kallt glas fyllt till bredden
Men jag sitter på Södermalm i Stockholm, under ett tag av lila ösregn. När vi kom närmare varandra såg jag han subtila, eleganta Roma pin som han fäst i kavajuppslaget. Som en liten blomma av eld nära hjärtat. Vi såg på varandras. Det var ett tyst men värdigt möte. Som ett blåmärke av kärlek.
Man kommer helt enkelt inte närmare mänsklighetens vaggam själva fundamentet i vår historia, varifrån vi kommer. Romarna hade varmvattenbadhus när vi kröp omkring och slog varandra med benrester uppe i norr.
Hjärtat är alltid rött. Och starkt som vin. Vad blir det? Ett vinrött hjärta givetvis, fyllt till bredden av kärleken till den här staden och ikväll hoppas jag, i alla fall i fantasin och i anden få sitta på en sådan terrass och dricka ett kallt glas subtilt kolsyrat mineralvatten.
Därför knäcker vilken fotbollsmatch som helst all form av oberiplig modern poesi där kulturanonanisterna slänger sig medobegriplighet som vore det en dygd.
Det är Lazio som sjunger sina ljusblå, hemska sånger mot himlen i natt. Jag antar att Trastevere ligger öde. Jag antar att mina steg mot kullerstenarna hade ekat i den tomma rymden i natt.
This entry was posted on Monday, May 27th, 2013 at 11:26 and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.