this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Om jag fÄr be?

Jag sitter just och ser en repis av en repris av en repris av programmet Scener ur ett vardagsliv i SVT2. Det Àr ett entimmes lÄngt samtal med Erland Josephson. Fy fan, vad skönt att nÄgon gÄng fÄ se ett intelligent program i teve. I stÀllet för alla allsÄngare och idoler in spe och hela det dÀr urblÄsta gÀnget som tÀvlar i Vem vet mest. Fast de vet minst. Varje gÄng. Vad har de dÀr att göra? Var kommer de ifrÄn? BusshÄllplatsen utanför tevehuset? Och den stackars programledaren: han vet ju ingenting alls.
För att inte tala om alla de dÀr dÄrarna som kravlar i grÀdde och lera i femman eller var det Àr för kanal och de dÀr tvÄ byfÄnarna som sitter och hÄnflabbar Ät alltihop hemma i en studio i Stockholm.
Och sĂ„ roligt att fĂ„ se Bengt Lagerkvist igen. Jag kĂ€nde Bengt lite grand en gĂ„ng. Det Ă€r en av de mest begĂ„vade och sympatiska mĂ€nniskor jag har trĂ€ffat i mitt liv. – Mer Erland i teve. Och lite mer Lagerkvist ocksĂ„, om jag fĂ„r be? Snart finns inga sĂ„dana hĂ€rliga mĂ€nniskor kvar mer.
DÄ Àr det bara Rickard Olsson och Steffo i varenda jÀvla kanal. Bimbo blondin och Anna Book och Johannes Joker. Lill-Babs och Arne Vajsing.
DÄ skjuter jag teveapparaten Ät helvete direkt med min dubbelpipiga hagelbössa. Mig sjÀlv ocksÄ, kanske? Om jag hade haft ett hagelgevÀr.

Mordvapen