this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Men om man är olycklig?

Varför är alla som medverkar i särskilt TV4:s Nyhetsmorgon söndag så förbannat äckligt jävla lyckliga varje gång de trillar in i vilda Tildas helt hysteriska studio? Det finns ingen hejd på helvetet, och ingen är lyckligare än Tilda. Ingen är falskare heller, för så där sprittande sprudlande glad som Tilda låtsas vara varje söndagmorgon finns det ingen som är. Det säger sig självt: Tilda trotsar varje känd känslas naturlagar.
Och allt det h√§r tjafset om barn hela tiden. Lika o√§kta och p√•klistrat som Tildas fejkade fnitter. ‚ÄúMina barn f√•r k√∂pa hur mycket b√∂cker och musik de vill. Jag tycker bara att det √§r s√•√•√•√• roligt!!!‚ÄĚ Fnitter fnitter fnitter.
Någon mer än jag som inte tror ett ord av vad Tilda fantiserar om? Förresten borde hon lämna barnen hemma när hon går till jobbet och inte ha dem med i tid och, mest, otid. Det gör alla människor jag känner. Små barn ska inte vara på mammas och pappas arbetsplatser. De vill inte det: barn vill vara med andra barn på dagis och sådana ställen där barn passar bäst. Leka med kompisar i samma storlek som de själva.
Och n√§r Tildas ‚Äúfantastiska barn‚ÄĚ av n√•gon anledning inte kutar omkring i studion och snavar √∂ver sladdar och spiller ut saft &c. √§r de n√§rvarande i alla fall i var och varannan mening. Fantastiska? Vad menas med det? √Ąr Tildas barn mer ‚Äėfantastiska‚Äô √§n andras ungar? Varf√∂r √§r de det, i s√• fall?
Mina barn √§r kanske inte lika ‚Äėfantastiska‚Äô som Tildas, men det finns det nog inga som √§r. Fast de duger j√§ttebra √•t mig: jag gillar mina barn till tusen. Ja, √§nnu mer, f√∂rresten.
Och aldrig ett intelligent samtal. Aldrig en kontroversiell tanke. Alla är bara lyckliga och vackra och framgångsrika och ofattbart överens om allting och särskilt om hur duktiga de själva är: i TV4 levs livet varje söndagmorgon på en papegojpinne. Studion ekar lika ihåligt och ödsligt som efter Josuas bleckblåsorkester utanför Jerikos murar. När Tilda programleder simmar hon i sirap. Hon kunde lika gärna lalla runt i lim: tiden kunde inte röra sig långsammare i alla fall. Inte intellektet heller.
Hjälp! Nu exploderar teven bakom ryggen på mig. Tjo och tjim och much ado about nothing. Det är Tilda som bjussar på senaste innekäket på svenska uteätarfrukostbord: brunch. Vad är det med det? Jag har ätit brunch i hundra år. Och i USA har de brunchat dubbelt så länge. Minst.

Brunch på riktigt