this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Jakt & Fiske 2: För jag hittar aldrig några

[Correspondence Caroline & Kabaré Karolina 3 Sequel to: Jakt & Fiske 1: Hur roligt är det att döda?]

Andra som njuter av att vara mycket ute i naturen med teve ständigt i bakhasorna och även har setts tillbringa hela dagar i iskallt bäckvatten upp till armhålorna i väntan på det perfekta hugget har namn som Ola Svensson, Mikael Odell och William Moberg-Faulds.
Mikael och William fiskar för det mesta, men man ser dem aldrig byta bete och wobbler och fina fisketips med varandra. Mikael är mest stökig och gapig hårdrock. Han har bara stora fiskar i sikte. Medan William är mer stillsam blockflöjt och gärna fångar även små öringar på fluga i tweed och äppelknyckarbyxor. Ibland har han en fluga under hakan också. Och en sådan där skitful mössa som Sherlock Holmes hade. Ingen av dem går någonsin hem tomhänt. Det nappar alltid efter bara några sekunder varje gång de släpper loss sin dyrbara utrustning.

Hårdrockare med spinnspö

Varför ser man aldrig någon i teve i dag som fiskar med flöte av röd och vit kork som guppar sakta bland näckrosor och nate i skogstjärnens stiltje? En misslyckad hobbyfiskare med metspö och sänke av bly – och aldrig ens en mört med sig hem till katten? En sådan som jag.

Ola sitter nästan alltid ensam och väntar i ett fallfärdigt jakttorn vid kanten av en myr medan han småpratar konspiratoriskt och viskande på dialekt om absolut ingenting med kameramannen och resten av teveteamet en halv meter utanför bild. Det är bara tittaren som har mer tråkigt än Ola.
Om ni inte skulle känna igen honom när ni trycker fel på fjärrkontrollen: Ola är den hjulbente och lite undersätsige med gevär och hörselskydd som är nästan lika stora som han själv och som alltid har ett knippe nyskjutna rapphöns och fasaner dinglande mot höften i snaror av antikbehandlat läder fastsatta i livremmen.
När Ola klär ut sig till sydamerikansk gerillasoldat med rånarluva och det hela i den svenska granskogen när han bara ska skjuta en tjäder i en trädtopp tio meter bort och inte göra revolution och förändra hela världen är det bara en kalasjnikov och en handgranat som saknas.
Då förstår tittaren att allt inte står rätt till. Det är bara på skoj alltihop. Ett gäng busfrön på kollo med Emil och Anderssonskans Kalle. Bara de döda djuren är riktiga. Att Ola är ett pucko i skogen fattar rådjuren också.

Och aldrig något nyskjutet på tallrikarna i jaktstugan efteråt utan att litern står strax bredvid. Som i drängstugorna varje lördag och i alla svenska pilsnerfilmer och folklustspel förr. Det är bara den förbannade bälgen och ett slagsmål med bönder på logen som tittaren saknar.

Alltid på tevejägarens bord

Till detta järngäng av jägare och fiskefantaster i teve har senare två rätt bedagade skådespelare utan tidigare alltför stora framgångar anslutit och som förut syntes mest på bilder från premiärfester i skvallerpressen samt i vimlet på Stockholms hottaste inneställen sent på nätterna. De i sådana sammanhang av de flesta helt säkert alldeles otippade friluftsfantasterna Johannes Brost och Kjell Bergqvist.

Har lämnat fiskevästarna hemma

Varför ska två personer som aldrig har hållit i ett metspö förut fiska i teve? Och alltid en bira i näven vid strandkanten samt det obligatoriska brännvinet i innerfickan. Kjell och Johannes: “Är du full, för fan?” “Nej, inte än. Men jag blir nog sen. Ha ha ha”. Livlina och flytväst hade klätt två blådårar bättre. När skickar TV4 Mojje och Markoolio för att skjuta storvilt i Sydafrika? Men bara om doktor Mugg har en toalettsits runt halsen? Eller är det egentligen samma sak: jakt som jakt? Och nappar det, så nappar det?

Det är endast i malliga Mallans Dagen efter som champagnen bubblar mer än hos Odell i Fiskedrag. Den svenska televisionens mest rödsprängde programledare ser varje gång ut som kom han flygande direkt till inspelningen på fjället från en veckas hårt festande på Stureplan i Stockholm. Hur många vuxna människor är det annars som under hysteriskt tjo och tonårstjim firar varje fångad fisk med skumpa i en simpel skopa av kamouflagegrön plast från Ö&B? Jag har aldrig champagne med mig när jag är ute i skogen med min hund.
Inget metspö heller, och absolut ingen bössa. Jag har inte ens en korg att lägga kantarellerna i när det är sådana tider, för jag hittar ändå aldrig några.
Odells språk hör hemma på mellanstadiet. “Inget jävla fjollande!” “Pang på rödbetan bara!” “Schmack! Rakt in i brasan!”
Snackar stekarna på sjappen kring Stureplan i Stockholm likadant? Tyvärr gör de nog det.

[To be continued on blog Jakt & Fiske 3: Mestadels mycket macho män]