this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Jakt & Fiske 1: Hur roligt är det att döda?

[Correspondence Caroline & Kabaré Karolina 2 Sequel to: C & KK 1]

När jägaren Per Morberg ska bestämma vilket bajs som kommer från olika byten av storvilt ihop med den beväpnade kollegan på savannen Jan Guillou gissar båda lika klockrent fel på samtliga exotiska avföringsalternativ. Jag tror att det är just så man blir ‘expert’ i varje soffa i teve. Jaktexpert: hur man inte ser skillnad på en giraff och en noshörning.
Eller som när Morberg ger sig ut i skogen för att mörda ännu ett djur på skoj iförd svindyra nyinköpta byxor av blankpolerat läder. När till och med jag begriper att vid sådana tillfällen är det bara mollskinn som gäller. Annars hörs man av av varje djur på flera kilometers håll varje gång man går emot en kvist.
Då blir det garanterat ingen dovhjort i konjak och förföriskt motljus över öppen eld i skogen efteråt.
Jag har senare fått veta att i Stockholm träffas alla pojkar i läder varje fredagkväll först över en paraplydrink eller flera på en bar på Wollmar Yxkullsgatan för att sedan fortsätta till en nattöppen läderklubb på andra sidan gatan och festa loss på riktgt. Där ska man höras och synas så mycket som möjligt: tvärs över Wollmar Yx är det mollskinn som är förbjudet.
“Det finns ingenting som är så nära livet som jakt”, säger Morberg. Tycker den döda impalan det också?

Och så det läskigaste av allt: dessa människors oförställda förtjusning varje gång de har fällt ett byte: “Ja, jävlar i det snuset, Morberg!! Jävlar jävlar jävlar!!!”.
Hela karl’n skakar av okontrollerad upphetsning och tittaren måste förstå att det går för honom i de brunbeiga brallorna.

Har just kommit?

Dessa personer är inte ute efter något särskilt villebråd heller, fast de alltid påstår det. Dessa människor dödar för nöjes skull och skjuter på allt som rör sig. Duvor och vildsvin, vaktel och dovhjort: allt vilt faller som furor i TV4. Det är riktigt otäckt. Teve när teve är som sämst.
Hur svårt är det att skjuta en drogad zebra på savannen? En sovande alligator? Är det möjligt att missa målet när man avfyrar en hagelsvärm med båda piporna på geväret samtidigt mot en flyende och flaxande fasan på femton meters håll? Hur roligt är det att döda?
Eller låt bävern hålla i bazookan och krokodilen i kanonen nästa gång? Jag tycker att sådana människor borde sitta på anstalt.

När lilla larviga Södermanland inte räcker till mer sticker Morberg till Sydafrika med hela teveteamet och en rödnäst tjockis som kallar sig ‘professional hunter’ för att mörda djur utomlands. Där skjuter jägaren från Tullgarn med förtjusning en antilop han kallar ‘kudo’. Det är han ensam i hela världen om att göra. Alla andra kallar den välkända antiloparten Tragelaphus för kudu.

När pladderhatten från Tullgarn är på mordisk resa i England och har skjutit en kronhjort i en inhägnad där bara sådana djur finns för att alla jordens jägare ska komma dit och betala bra för att få döda och skryter om hur duktig han är på att jaga och hur häftigt det är att resa runt i världen med gevär blir det tydligen too much bloody scary även för TV4:s producent.
Då klipps ett slags billigt överslätande kommentar in långt efteråt i studion i Stockholm, med lagom ledsamt och larvigt liturgiskt tonfall: “Jag känner även en stor ödmjukhet inför varje nedlagt villebråd. Alltid… finns den känslan”. Men det vill sig inte riktigt: i stället för en krokodiltår i ögonvrån sitter det alltid lika självbelåtna flinet som klistrat i fejset ändå. Större ‘skådespelare’ än så är inte han som säger att han strax ska ‘ta Hollywood med storm’.
En större ‘ödmjukhet’ hade varit att nöja sig med att filma kronhjorten där han betade med sina kronhjortskompisar i Norfolk. Byta ut bössan mot pensel och palett och måla akvarell med hjortmotiv? Och sedan titta på filmen hemma på slottet i Södermanland. Hänga tavlan över spisen i köket på Tullgarn? Kanske även starta en Stiftelse för kronhjortens bevarande?

När vår värste matlagare i teve uppträdde en knapp halvtimme hos malliga Mallan i programmet Dagen efter lyckades han fler än tjugo gånger belåtet och med överlägset tonfall framhålla att han numera minsann även var ‘författare’. Men det är man inte bara för att man har klippt och klistrat ihop en bok med recept på olika maträtter. Det har tusentals personer gjort före honom och gör hundratals till varje år: kokböcker tävlar endast med deckare i antalet utgivna böcker per år i Sverige.
Men inte alla skriver tre romaner eller fler ens under en livstid. Till och med annars nästan lika stöddiga Mallan såg svårt medtagen ut i studion. Självinsikt är inte Morbergs bästa gren. Snarare den sämsta.

“Jag förstår inte hur jag kan lyckas med allt. Bara jag tar i det så blir det bra”. Det är Morberg som håller i gång igen. Denna ‘synpunkt’ publiceras av TV4:s presstjänst. Det är nog därför att den också saknar varje spår av ironisk självdistans. Karl’n menar vartenda ord. Han tror helt enkelt att det han säger är sant. Och hans arbetsgivare låter honom hållas.
Ja, mer än så: TV4 uppmuntrar ideligen sina medarbetare till sådana infantila dumheter. Uttalandet är förresten knappast ens en synpunkt. Det säger i stället mer än vi trodde att vi inte ville veta om det uppblåsta föremålet för den egna obehagliga självöverskattningen. Det säger även en hel del om TV4.

[To be continued on blog Jakt & Fiske 2: För jag hittar aldrig några]