this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Men aldrig på kvällen

Vart ska de ta vägen nu, alla 00-talets arketyper: hedgefondmäklare, kotlettfriserade stekare, förortskriminella och slösande modebloggare. De som umgicks på Stureplan i Stockholm – en plats som flöt av champagne, som blixtrade av briljantströdda speglar med kokain och som tycktes beslöjad i svindyra märkeskläder av exklusiva material. Röda mattor, blänkande baljor med sprit och långsamt inrullande limousiner med internationella jetsetkändisar bakom svarta rutor.
Detta närmast surrealistiska låtsassamhälle där invandrare, adel, riktiga prinsessor och prinsar, modebrudar från Mariestad och stekiga pensionärer från Gärdet i tofsloafers och kvarteren kring Karlaplan kunde mötas och kommunicera. Därför att alla förstod språket: det vill säga den sociala koden.
Det som räknades mest på Stureplan under åren 2000–2009 var att man hade mycket pengar. Mest var bäst och var alla de där pengarna kom ifrån var det aldrig någon som frågade efter.
Nu när innekrogarna flyttar till andra ställen i stan och Stureplansgruppen redan har öppnat ett nytt ställe på Tegnérgatan: Supper med karibiskt och sydamerikanskt kök. Dit ska jag genast gå nästa gång jag kommer till stan. Mest för det karibiska. Men aldrig på kvällen. Det är ingen idé. Då blir en simpel lantis som jag inte insläppt.
Och Stureplan i Stockholm kan ändå aldrig bli ett Times Square i New York eller ett Picadilly Circus i London. En möglig svamp av betong där det såldes tidningar när jag var liten, en mur av vätögranit, ett par uteserveringar, en bokhandel – och några taxibilar i en rad och taxichaffisar som röker och skvallrar när det inte regnar medan de väntar på nästa kund.
Den svamp som står på Stureplan i dag är inte samma som ritades av arkitekten och stadsträdgårdsmästaren Holger Blom 1937 och var avsedd som skydd mot väder och vind för dem som skulle resa med buss eller spårvagn. Efter högertrafikomläggningen 1967 förde svampen ett liv som eremit på en öde ö mitt bland alla Stureplans bil- och bussfiler. Sedan skulle trafiken läggas om igen och 1988 revs den numera rätt anfrätta svampen. Men arga stockholmare ville ha sin svamp kvar, och sedan 1989 står en kopia av den gamla svampen åter på Stureplan, om än inte på exakt samma plats.

Ursprunglig svamp

Och några steg åt sidan: en nersliten tunnelbaneuppgång med ett sömnigt 7-Eleven och där de olycksdrabbade uteliggarna lever. Mindre än 100 meter bort – men ändå på intergalaktiskt avstånd från dagdrivarnas ändlösa kaffelattesittningar på Grev Turegatan på dagtid och champagne och feta klockor och pappas plånbok och skaldjursplatåer med Noppe på nätterna.
Kung Tabbes bästisar Noppe och Aje och Baje och Lallerstedt och Lettström: Stureplans akterseglade byfånar? De och Carl-Philip och Carl Jan och Abba-Frida. Och Madde med tjejkompisarna Tettan och Snuttan och Blippan. – Ja, de kallar sig så, för att ge ett intryck av att de har känt varandra ända sedan de låg i vaggan. Det är förstås inte sant. Men det är inget annat på Stureplan heller.