this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Briljant, inte sant och bolsjeviker med svans

En stridsspets proppfull av godhet. En atombomb av naiva blomor. Naiva? Nåja… man kan inte få allt. Helikoptern som flyger i hjärtat. Vilken jävla helikopter? Vi som älskar skiten ur den här jävla beniga, steniga världen. Vi och Kommando Naiv. Briljant, inte sant?
Jag tänker på honom som en god vän som reste ut i ett krig jag glömt namnet på, skriver Muffins om en person han inte kände och adrig har träffat. Vi ska alla dit. Vi bepansrar [sic] genom livet. På väg. Mot ett slagfält i ett land utan namn. Men det är för sent nu. Den som Muffins inte kände och aldrig träffade hoppade från en bro och finns inte mer.
När Muffins bloggar till sin son på dennes födelsedag och säger att han ”skulle kunna gå igenom tusen krig för att få vara med dig” sitter han och super på Stadshotellet i Åmål. Så kan bara den bära sig åt som är uppburen författare och för mer än alla andra.

Majister Muffins morbida och mordiskt militanta metaforer är motbjudande. Det tar aldrig slut. Nu är han i gång igen. Det är skyttegravar och krig som tjuter och inte är hans utan någon annans. Han känner igen sig i Tåbira. Muffins känner ALLTID igen sig i Tåbira. Och nu har han en sprillans ny idol att se upp till och känna igen sig i. Inte för att han känner den där nye, det har han inte riktigt hunnit med ännu. Men sådana småsaker spelar ingen roll för Muffins: han tar vad han kan få och nästan alltid det som blir över och han hugger som en kobra när bytet är riktigt fett och frodigt.
Muffins senaste kap eller bör jag kalla det en trofé går inte av för hackor och är inte vilken okändis eller porrstjärna som helst. Vi rör oss i ett annat planetsystem den här gången, en avlägsen galax dit endast ett fåtal synnerligen exklusiva männscher tillåts komma.
Muffins nyaste bästis är ingen mindre än hela landets lille fåntratt och det är nog bara den ständiga Pippi-Pernilla och Pippis nästan lika ständiga mamma som är mer kända i Sverige än han. Jag tror att tratten strax får anledning att rynka pannan i bekymrade veck över sin nya kompis och vad det är för en laban han har sträckt ut sin hand till.

När Muffins sätter tänderna i sitt offer gör han det ordentligt: han biter sig fast i sitt byte som en bulldogg i universums sista toffel. Han inte bara känner sig som sin nyfunne kompis: han BLIR samma person.

Det fanns en inte alltför avlägsen tid då bögar och hbtq-personer var bland det värsta Muffins visste. Nu har han med sedvanlig brist på konsekvens kovänt 180 grader: i dag är den tidigare ”flottigt egocentriske och högst medelmåttige” fåntratten norm och rättesnöre framför alla andra.
Om du undrar hur ett sådant förvandlingsnummer går till kan jag tala om det för dig. Sådana krumbukter och kringelikrokar är en enkel match och ingen konst alls för den som saknar en egen identitet och vars högsta önskan är att vara med dem som är flest: den gråbeige och ansiktslöse tönten längst bak i hörnet som kollar läget med ett blött finger i luften och alltid håller med den som talade sist. Total avsaknad av samvete och motsvarande brist på personlig hyfs tillsammans med allt sådant som kallas stajl hjälper en bit på vägen.

Det började en gång med en på tok för lång artikel i DN den 4 januari 2012 där Bengt Ohlsson kom ut som fullfjädrad höger och inte lite lagom vänster som han var förut. Sedan har det fortsatt och i dag är nästan alla som kallade sig vänster förut mycket mera höger och de som redan var höger fanflyktar nu för allt vad hängslena håller ännu längre högerut från surtantens sjunkande partiskuta. Snart är det bara Varulven och hans bosjevikkompisar Sergej och Maksim som klamrar sig fast vid relingen innan himlarna sprängs av blixtar och tromber ”les cieux crevant en éclairs et les trombes” ovanför Arthurs berusade båt.