this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Skulle han hinna?

Jag gjorde en gĂ„ng en del direktsĂ€nda program i radio med författare och konstnĂ€rer och musiker &c. Jag ville att programmen skulle heta Jaguaren, efter Elmer Diktonius dikt. Den som innehĂ„ller raden “du flyger ju! mitt hjĂ€rtas jaguar”. Men det var det ingen annan som ville, sĂ„ de fick heta Kulturlördag eller nĂ„got annat lika larvigt. I dag heter alla sĂ„dana program samma som programledaren. OcksĂ„ utomordentligt löjligt.
Det första programmet sÀndes pÄ Lucia för snart 30 Är sedan. Sven-Bertil Taube och Ulf Björlin skulle veckan dÀrpÄ ge ut en skiva med Lars Forssells översÀttningar av nÄgra av Leo Ferrés sÄnger, och det var bland annat det vi skulle tala om. De skulle ha varit med allihop, förstÄs, men Forssell fick hastigt förhinder och det var nÀra att Sven-Bertil inte kunde komma heller. Han bor i London och dÀr var det snökaos dagen före Lucia: det lyfte inga plan frÄn Heathrow. Och det skulle vara publik i allra största studion ocksÄ med radiochefen och delar av styrelsen pÄ första parkett.

NÀr jag fick reda pÄ elÀndet i London tÀnkte jag att det Àr vÀl sjÀlva fan. Första programmet och allting. Och sÄ gick jag ner till gamla Sturehof pÄ kvÀllen för att snyfta lite i en öl eller tvÄ. Jag kÀnde alla dÀr pÄ den tiden och en av dem jag kÀnde var chef i Sverige för Air France med kontor i samma hus som Sture. NÀr han fick höra om mina bekymmer sa han: Har du Sven-Bertils telefonnummer? Om du vÀntar ett tag ska jag se vad jag kan göra. Och sÄ försvann han med Sven-Bertils visitkort.
Det dröjde en timme. Det dröjde tvÄ. Jag tÀnkte att Air France hade gÄtt hem för att sova. Men sÄ: alldeles före stÀngningsdags kom han tillbaka. Nu ska du höra. Jag har bokat in Sven-Bertil pÄ varenda plan som kanske gÄr frÄn London i morgon bitti. Till Barcelona och Vancouver och Kuala Lumpur, you name it. Om han mÄste fÄr han byta i Frankfurt. Jag har talat med honom och sagt att han ska vara pÄ flygplatsen i god tid och inte ha nÄt bagage med sig. Annars gÄr det inte. Sen fÄr vi se. Bjuder du pÄ en öl?
PÄ luciadagens morgon var jag ocksÄ uppe tidigt, men i Stockholm. NÀr jag och mina tekniker höll pÄ att böka i studion ringde telefonen. Det var Sven-Bertil. Han ringde frÄn Hetahrow. Hade en biljett till Stockholm i handen ocksÄ. Bara det att han inte fick följa med planet, för han hade glömt passet hemma. Jag tÀnkte att nu stryper jag mig med telefonsladden.
Mina tekniker hade ett mer optimistiskt sinnelag Àn jag: För fan, har vi kommit sÄ hÀr lÄngt ska vi fixa resten ocksÄ. Ring till Arlanda och snacka med nÄn passkontollant dÀr och frÄga vad vi ska göra.
En flicka som hette Marie nÄgonting svarade. NÀr jag hade förklarat problemet sa hon att hon skulle ringa Heathrow pÄ en gÄng. Och förklara att Sven-Bertil Àr en av Sveriges mest kÀnda personer och att han kommer in i landet varje dag han vill Àven om han inte har nÄgot pass.
Programmet skulle börja klockan tvÄ. Ulf kom med halva Stockholm Chamber Orchestra, men jag vÄgade inte tala om för honom att Sven-Bertil var kvar pÄ Heathrow. Med en flygbiljett, visserligen, men utan pass. Hade Marie lyckats slingra sig förbi alla 10 000 samtal som ringdes till Heathrow frÄn hela vÀrlden just dÄ? Och om Sven-Bertil kom i vÀg: skulle han hinna?
Vid halv elvatiden ringer Marie tillbaka. Sven-Bertil har lyft frÄn London. Det var ungefÀr dÄ Ulf började undra vad jag höll pÄ med. Jaha du, sa han. Ingen Lars och kanske ingen Sven-Bertil heller. Men om det gÄr Ät helvete alldeles fÄr vi spela nÄt annat. VadÄ, det ordnar sig alltid pÄ nÄt vis.
Klockan blir ett och programmet börjar med bland andra Ann Smith och Åke Hodell. De vet ingenting om hur det brinner i bollen pĂ„ mig. Efter nĂ„gon timme eller sĂ„ fĂ„r jag höra i öronsnĂ€ckan att örnen har landat. Marie pĂ„ Arlanda har ordnat poliseskort till Radiohuset i Stockholm ocksĂ„. HĂ„ll ut!
Och sedan: nÄgonstans mitt i programmet slÄs dörrarna lÀngst bort i den fullspikade studio 2 i Radiohuset i Stockholm upp. In stormar en löddrig Sven-Bertil direkt frÄn London med hÄret pÄ Ànda och kamelhÄrsulstern över armen. DÄ intrÀffar nÀsta mirakel. Framför Sven-Bertil stÄr tvÄ mikrofoner: en som gÄr ut i studion och en för alla som sitter hemma och lyssnar pÄ radio. Men eftersom Sven-Bertil inte har hunnit repetera innan vet han inte vilken som Àr vilken och dÀrför tittar han pÄ mig och pekar pÄ mikrofonerna. Vilken Àr det som gÄr ut i radio: det Àr den han ska sjunga mest i. Jag har ingen aning. DÄ störtar en av vÀrldens bÀsta ljudtekniker, de fanns pÄ Sveriges Radio dÄ, fram och fixar alltihop sÄ att det funkar perfekt pÄ tvÄ sekunder. Det var inte jag som var mest professionell den dÀr luciaeftermiddagen i Stockholm: det var Sven-Bertil. NÀr man har med sÄdana mÀnniskor att göra gÄr det mesta av sig sjÀlvt. NÀstan alltid?

Man kan komma lÄngt Àven utan pass

Sven-Bertil inleder med att sjunga min favoritsĂ„ng pĂ„ skivan: Leo FerrĂ©s Jolie mĂŽme och som i Lars Forssells fullstĂ€ndigt halsbrytande översĂ€ttning heter Marianne. VadĂ„? BerĂ€ttade Lars för mig lĂ„ngt efterĂ„t. Jolie mĂŽme betyder ungefĂ€r ‘snygg brutta’ pĂ„ svenska. Det kan man inte rimma pĂ„ utan att bli vulgĂ€r.

Aldrig smaklös

EfterÄt visade det sig att Sven-Bertil inte hade glömt passet hemma heller. Det hade glidit ur innerfickan i hans rock nÀr han steg ur taxin i London. För att rocken hÀngde sÄ dÀr slarvigt över ena armen som nÀr han kom till studion i Stockholm. Marie pÄ Arlanda fick en jÀttestor chokladask av mig sedan. Jag fick betala den sjÀlv förstÄs: Sveriges Radio hade inte rÄd med sÄdana överdrifter pÄ den tiden.
I samma program skulle förresten en av mina favoritskÄdisar ha varit med. Men nÀr han kom hade han en helflaska Cutty Sark i nÀven. Och sÄg ut som om han hade druckit en innan ocksÄ. Honom fick vi stuva undan med flaska och allt i en studio bredvid.
Ibland undrar jag hur det kommer sig att jag lever Ànnu.