this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Sanningen är tvärtom

I sin krönika i DN i dag gnölar Benke aka Bengt Ohlsson återigen över uppståndelsen kring hans hur ska jag säga… more inafamous than famous artikel i samma tidning tidigare i år där han frågade om kulturen måste vara vänster?

Hans artikel fick vida större uppmärksamhet än innehållet motsvarar: om Benke inte vill vara vänster mer utan hellre är höger är det hans sak och inte min.

Benke blev arg också när inte alla höll med honom. Men det får man räkna med när man skriver för offentligheten. Norman Mailer sa en gång till mig i en taxi på väg till The White Horse Tavern i NYC: To write a book is always a dangerous thing.
Detsamma gäller förstås en artikel i landets största morgontidning vars monstruösa omfång inte heller motsvarade ärendets specifika vikt.

Bara den eländige och enfaldige Majistern och dennes lydige betjänt herr Hägglund hurrade och hejade i högan sky och jag förstår att Benke inte vill synas i deras sällskap vare sig han nu är vänster eller höger eller famlar omkring i halvdunklet någonstans mitt emellan vilket i så fall skulle betyda ingenstans.
Någon måtta får det ju vara och någonstans måste ju gränsen gå för vad en käck och fräck kultursnubbe på Södermalm i Stockholm kan tillåta sig vare sig han nu presenterar sig som antingen det ena eller det andra. Annars får Benke klä ut sig i slokhatt och lösmustasch nästa gång han ska ta en vinare med polarna på Nytorget och Katarina Ban.

Ändå finns det ett problem: Benkes tidigare upprop i DN uttrycker i flera fall samma svepande åsikter som herr Hägglunds lika famösa brandtal om ‘verklighetens folk’ i Almedalen 2009. Bara det att Benke skriver många hundra gånger bättre än herr H och därför kanske det inte syns så bra.

I ett ‘svar’ till sina kritiker som inte mynnade ut i någonting utom att Benke fick sparka tillbaka lite grand som ett tjurigt barn (eller en alltid djupt kränkt Majister och det är ungefär samma sak) talar han om för mig vad jag ska “ha med i bakhuvudet nästa gång jag läser en kultursida eller lyssnar på ett kulturprogram, läser en bok, kollar på en film”.
Jag ska vara vaksam, förmanar Benke med skollärare Chronschoughs tråkiga tonfall, på “alla politiska åsikter och värderingar som pytsas ut som en självklarhet”: som om jag förutsätts dela dem.

Tydligen gäller detta råd i all välmening dock inte hans egna politiska åsikter och värderingar och i så fall är ju Höger-Benke lika intolerant som Vänster-Benke aldrig var.
Som av en händelse eller något har Benkes ‘svar’ rubriken: De tolerantas dolda intolerans.

Jag skiter strängt taget i politik. Men jag har ju rätt att ha en uppfattning för det. När allt sådant dötrist kommer på tal brukar jag säga som den väldige franske poeten och äventyraren, fotbollsspelaren och världsresenären med mycket mera som kanske jonglerade med Charlie Chaplin på en kabaré i London 1910 Blaise Cendrars: C’est le contraire qui est la vérité!

Men nu var det inte om detta jag skulle skriva utan om Benkes krönika i dagens DN. Där raljerar han över dem som talar om hans “artikel om kulturvänstern” och bedyrar att ett sådant uttryck “aldrig har kommit över hans tangenter”.

Det kanske det inte har. Men på DN:s hemsida återfinns Benkes artikel och alla andras i samma ärende under samlingsrubriken ‘Debatten om kulturvänstern’ och då ligger det nära till hands att andra också använder den formuleringen.