this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Knappt en tvärhand hög

Den sena järnålderns och hela medeltidens krigshandlingar i Skandinavien var för det mesta strängt privata angelägenheter och skärmytslingar i jämförelse med senare tiders världsomfattande krig. Det är inte förrän sent i historien som människor har uppfattat krig som någonting stater har ensamrätten till. Sådana ‘förstatliga’ krig med härjande knekthopar under befäl av kondottiärer och konnetablar med uttalade egna affärsintressen har i vår del av världen egentligen inte förekommit efter trettioåriga kriget.
Frans G Bengtsson var till skillnad från nästan alla sina generationskamrater inte modernist. Han ville inte skriva om sin egen tid: han tyckte att tiden han levde i var misslyckad. Bengtsson föraktade ‘modern’ littratur. Han skrev mycket hellre om hjältar från förr. Det ‘privata kriget’ har på svenska också fått sitt mest eleganta litterära uttryck i En ballad om franske kungens spelmän, senare i frisk marschtakt tonsatt av Gunnar Turesson. Förekommer även i en numera sällan hörd grammofoninspelning med Karin Juel och med musik av mångsidige radio- och tevemannen Per-Martin Hamberg.
I dag har detta slags ‘privatiserade’ krigföring återkommit och tycks snarare ha framtiden för sig än tvärtom. De statslösa områdena i tomrummet efter de avslutade europeiska imperierna och senast Sovjetstatens samt det tidigare Jugoslaviens upplösning år 1991 har gett oanat utrymme åt ett slags ‘vendel- och vikingatida’ klimat, där krig åter blir ett sätt att försörja sig för den yngre manliga befolkningen i tredje världen och motsvarande områden i Europa. Dessa privatarméer har inte high techflyg och sofistikerade kryssningsmissiler. De är tvärtom mycket billiga i drift med sina handeldvapen, krockade pickuptruckar och djungelknivar, som i dag säljs på den världsmarknad där priserna ibland är lägre än tillverkningskostnaderna. Det är ingenting att förvånas över att en tolvåring i dessa statslösa områden i stället för ett liv i permanent arbetslöshet alternativt underbetalt slaveri på åkerfälten eller i mattfabriken väljer att ansluta sig till en lokal krigsherre för en mer lockande tillvaro av plötslig och absolut makt bortom varje kontroll. Dessa krigsherrar med sina hoprafsade rövarband krigar inte för att vinna en slutgiltig seger över en fiende och sluta fred. De gör i stället det rakt motsatta. För dem är kriget ett slags kroniskt tillstånd – ja, åter ett sätt för dristiga män att… leva. Precis som för 1000 år sedan behärskar den krigsherre som i dag dominerar en region också dess samtliga resurser – från narkotikaodling och prostitution till lukrativ handel med vapen, flyktingar, diamanter och stulna bilar. Krigsherrarnas främsta tillgång möter oss i teverutan och på tidningarnas nyhetssidor: en snorunge i kamouflagekläder och solglasögon och med en kalasjnikov som är större än soldatgossen själv.
Den underårige gerillagrabben förekommer i dag på många platser. På Balkan och i flera före detta sovjetiska republiker, i Mellanöstern och Indien, i Afrika och Sydost- och Centralasien, i delar av Syd- och Mellanamerika.

Knappt en tvärhand hög:
tuffing med gevär
Bara brillorna fattas

Vilket blir nästa steg? Krig med hjälp av börsnoterade bemanningsföretag? Från det sena 1900-talets frilansande krigshundar i Angola och Sierra Leone och Kongo-Kinshasa till framtidens företagsanställda skuggsoldater i deras tjänst som betalar bäst? Nisse från ManPower med krigskonsulter och en begagnad bazooka monterad på en bucklig Toyota i Tchad och Tjetjenien?