this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Hellre Wagner Àn Hamsun

[Reply to Comment by Gugu on blog Jag ger fan i om Wagner var nazist]

Men ibland Àr det svÄrt att lÄta bli. Som nÀr det gÀller herr Hamsun och herr Heidegger. FörfÀrliga skitstövlar, bÄda tvÄ.

I Markens GrĂžde Ă€r den antidemokratiska uppkomlingsideologi som oundvikligen ledde till Hamsuns nazism klart uttalad. Det var för den boken Hamsun tilldelades Nobelpriset Ă„r 1920. För att Markens GrĂžde var ‘det mest framstĂ„ende verket med en idealisk tendens’ detta Ă„r? Med en sĂ„dan utmĂ€rkelse upphöjdes den norska litteraturens gökunge till BjĂžrnstjerne BjĂžrnsons jĂ€mlike. Men Henrik Ibsen ansĂ„gs aldrig vĂ€rdig av utdelarna att hĂ€mta nĂ„got diplom i Stockholm.
Markens GrÞde kom ut under det stora ryska revolutionsÄret och Àr i dag en Ànnu mer otidsenlig lovsÄng Àn dÄ till ett konservativt och patriarkaliskt bondesamhÀlle.
I snart ett sekel efterÄt har det skvallrats om Hamsuns besök i Sverige den gÄngen: pristagaren blev ordentligt pÄ kanelen. Det sÀgs att han tafsade pÄ Selma vid galamiddagen och glömde diplom och prischeck i hissen pÄ Grand HÎtel. Det verkar vara nÀrmast majistervarning pÄ honom.

Och i Tyskland har vi Martin Heidegger. Eller hade. FrĂ„gan om Hitlers och nazisternas utrotning av mĂ€nniskor som inte ‘passade in’ i det Tredje Riket verkar inte ha funnits för den förfĂ€rlige filosofen frĂ„n Freiburg – varken under eller efter tiden detta bedrövliga hantverk pĂ„gick: “[…] there was no Jewish Question for Heidegger even when the Jewish Question existed – and that is why there would also be no “Jewish Question” for him retrospectively, after the Holocaust marked a stopping point in the history of the question”, skriver Berel Lang i antologin Philosophers on Race. Critical Essays.
Detta uppfattas inte som nĂ„got negativt av alla Heideggers nutida uttolkare. TvĂ€rtom: bara för att en sak har intrĂ€ffat – om den alls har intrĂ€ffat? – finns det inget skĂ€l att tala om eller ens tĂ€nka pĂ„ den efterĂ„t. Heidegger pĂ„minner om stinsen i en svensk Åsa-Nissefilm: han som stĂ„r pĂ„ stationen och ser tĂ„gen gĂ„ förbi – och sĂ€ger: “Det dĂ€r ger jag sjutton i.”
Heidegger hade flera decennier pĂ„ sig att ta avstĂ„nd frĂ„n Förintelsen – men han avstod mycket medvetet frĂ„n varje sĂ„dan möjlighet: han teg hela livet om sitt förhĂ„llande till nazismen, och han teg lika lĂ€nge om dess konsekventa utrotning av kanske fler Ă€n tio miljoner mĂ€nniskor.

Jag har lĂ€st och kĂ€nner till endast en (1) intervju med Heidegger efter kriget. Den spelades in av tidskriften Der Spiegel 1966 pĂ„ hans egen begĂ€ran och publicerades enligt överenskommelse först efter Heideggers död 1976. Heidegger hĂ„ller stilen Ă€nda till slutet: han förnekar att han nĂ„gonsin varit nazist. “Das ist eine Verleumdung.” Och pĂ„ frĂ„gan om var sĂ„dana ruskiga rykten kommer ifrĂ„n: “Weiss ich auch nicht, ich finde dafĂŒr keine ErklĂ€rung.”

Hamsun? Han var bĂ„de nobelpristagare i litteratur och tidigt övertygad norsk nasjonalsosialist. Det gĂ„r inte att ursĂ€kta honom med att sĂ€ga att han var ett litterĂ€rt geni – och en politisk idiot: den lögnaktiga bilden av sig sjĂ€lv skapade författaren i den egna bittra svanesĂ„ngen Paa gjengrodde Stier.
Precis som att Heideggers nazism var den logiska konsekvensen av hans filosofi, Ă€r Hamsuns hela författarskap resultatet av ett medvetet politiskt stĂ€llningstagande och inte i första hand ett litterĂ€rt konstverk: privatpersonen Hamsuns nazism var en naturlig följd av de politiska uppfattningar han haft Ă€nda sedan genombrottet med romanen Sult. Bland mycket annat otĂ€ckt var uppkomlingen Hamsuns förakt för de svaga i samhĂ€llet nĂ€rmast monumentalt – för att inte sĂ€ga: blodtörstigt.

En före detta svensk statsminister anser att Hamsun Ă€r den frĂ€mste författaren nĂ„gonsin. Och att Colin Nutleys ÄnglagĂ„rd Ă€r vĂ€rldens bĂ€sta film – tillsammans med Bo Widerbergs Ådalen 31. Den som tycker sĂ„ Ă€r ohjĂ€lpligt omodern och rĂ€ddningslöst reaktionĂ€r.
I valet mellan att dra pĂ„ sig skinnpajen och ge sig in till storstaden pĂ„ bĂ„ge med Fanny och Zac och att hĂ€nga kvar med gĂ€nget vid korvmojen hemma i byn Ă€r det alltid Nutleys bortkomna bönder och kossor i motljus som vinner. I en mossig miljö dĂ€r det hĂ€nder att storbondskheten Ă€r mer hamsunsk Ă€n förebildens egen och nĂ„gon fortfarande tror att vĂ€lfĂ€rd Ă€r nĂ€r “mannen har rĂ„d att köpa en ny cykel till lillgrabben och en ny kappa till frun” har Hamsuns antiintellektuella ideal sannolikt större genomslagskraft Ă€n pĂ„ de flesta andra stĂ€llen.
Och 1931: det Àr bara ett decennium frÄn Hamsuns bÀsta tid. Hur man Àn rÀknar. I dagens Sverige köper kvinnorna för övrigt sedan lÀnge sina kappor sjÀlva.

Heidegger var aktiv och övertygad nazist hela vĂ€gen frĂ„n 1933 till 1945 och hemfallen Ă„t en ohĂ€mmad personkult av Adolf Hitler. Han gjorde Ă€ven ogenerat ansprĂ„k pĂ„ att framtrĂ€da som nazismens filosofiske FĂŒhrer. Heidegger brydde sig inte om vetenskapliga bevis i egentlig mening: han talade om Varat, Intet och Logos, vars yttersta mening det Ă€r mĂ€nniskans öde att utforska.
Heideggers bidrag till mĂ€nniskors vetande Ă€r det metafysiska Ă„bĂ€ke som kallas hermeneutik: strĂ€ngt taget en simpel ‘korkskruvsteori’ som har försetts med ett slags nödtorftigt klĂ€dsam ‘filosofisk’ fernissa. Det Ă€r den lĂ€ra som sĂ€ger att alla bevis och definitioner Ă€r cirkulĂ€ra: att varje tolkning Ă€r Ă€ndlös och utgörs av all annan kunskap. Somliga uttrycker saken sĂ„, att “ju mer vi lĂ€r oss, desto mer förstĂ„r vi”, och man mĂ„ste nog vara filosof för att uttrycka en sĂ„dan banalitet utan att skĂ€mmas.
Det Ă€r Heideggers hermeneutik som postmodernisterna försöker sĂ€tta i den vetenskapliga metodens stĂ€lle – med det löskokta löftet om en forskningslös tillvaro i elfenbenstornets kammare.

Heidegger tycks mena att livet rymmer en stor, dold mening som det Ă€r mĂ€nniskans öde att utforska. Men det Ă€r troligare att det inte finns nĂ„got sĂ„dant syfte dĂ€r mĂ€nniskan kan â€˜Ă¶verskrida SjĂ€lvet’ (av ty. der Selbe) och finna den ‘avsikt’ som skulle vara unik just för henne. Vi kan vĂ€nta ett helt liv pĂ„ denna mening, men den intrĂ€ffar Ă€ndĂ„ aldrig.
Det Ă€r ocksĂ„ det som Ă€r Estragons och Vladimirs problem i Samuel Becketts pjĂ€s En attendant Godot med den nĂ€stan enda avskalade dekoren: en öde landsvĂ€g, ett kalt trĂ€d – och tvĂ„ trötta luffare. De vĂ€ntar pĂ„ den gĂ„tfulle och stĂ€ndigt frĂ„nvarande herr Godot som har lovat dem nĂ„got – vad det kan vara fĂ„r vi aldrig veta. Vladimir och Estragon tror att de vĂ€ntar pĂ„ Godot: i sjĂ€lva verket Ă€r det livet som pĂ„gĂ„r.

Theodor W. Adorno – framstĂ„ende medlem av ‘die Frankfurter Schule’ vid stadens Institut fĂŒr Sozialforschung, avstĂ€ngd frĂ„n all undervisning i Tyskland 1933 och tillsammans med flera filosofer frĂ„n Frankfurt landsflyktig i USA 1938–1950 – hörde till dem som tidigt förklarade att Heideggers filosofi var fascistisk till sitt innersta vĂ€sen. Det var för övrigt Adorno som 1951 nedtecknade den berömda iakttagelsen:

Det dĂ€r begrep aldrig Heidegger. Han menade i stĂ€llet att den som önskar förstĂ„ ‘meningen med livet’ bör söka stöd hos poeter som nazisternas diktaridol Friedrich Hölderlin och statsmĂ€n av Hitlers format snarare Ă€n hos filosofer. Heidegger Ă€r endast i egna ögon en man med storslagen moralisk resning.
Men det hör inte hit: jag menar att Heidegger Ă€r en av de ynkligaste ‘intellektuella’ som har levt under 1900-talet. I sĂ„dant sĂ€llskap vore jag glad om jag slapp synas.

Hamsun och Heidegger var nazister innan nazismen fanns och fortsatte att vara det lĂ„ngt efterĂ„t. Om den misslyckade portrĂ€ttmĂ„laren herr Hitler inte hade kommit stövlande över grĂ€nsen frĂ„n Österrike hade de varit tvungna att uppfinna honom.
Det Àr möjligt att Wagner ocksÄ hade varit nazist om han hade levt dÄ. Men det kan vi inte veta, och vi fÄr adrig reda pÄ det heller.