this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Elden är lös

Jössesjävlar! Nu har det brunnit i majister Miffos tangentbord igen. Eller i kolan. Förmodligen båda. Man kanske [sic] skulle fortsätta [sic] sin kamp och faktiskt [sic] starta ett politiskt parti.

Varför i herrans namn då? Det behövs väl inte nu när Miffo verkar vara välkommen igen att kalasa ihop med det här lilla landets pinsamma kulturelit och de korrumperade mathavare som så sent som i förrgår bestod av kommunister och idioter och inavlade babianer fär att inte tala om det politiskt korrekta drevet och alla äckliga kommunister och feminister och andra arga kvinnor som ända till häromdagen hotade och hatade och spottade på Miffo i varje gathörn och på varje tunnelanestation utom dem i Hornstull och Liljeholmen där allmogen fylkas varje dag med eldar i händerna för att unisont lovprisa majister Miffo.

Den oförbätterlige rabulisten och evige gerillagubben alltid beredd att spotta [sic] de mäktige i synen är i dag inte mer rebell än att han gärna lått sg omfamnas av den elitistiska almedalsvärme som senast förra veckan var bland det jävligaste Miffo visste. För vem tackar nej till obegränsade kvantiteter gratis sprit när man själv missuppfattar sig som elit? Så kan det gå. Skulle Kurt Vonnegut Jr ha sagt.

Fri och obunden också. I helevete heller. Obekväm och alltid överst på alla barrikader. Så där klädsamt heroisk nästan. En nagel i ögat och en pinne i röven på den politiska och kulturella eliten som håller minröjare Miffo och den folkliga vreden nedtryckt. Miffo viker inte ner blicker när han möter sig själv i spegeln. Han står där pank på badrumsgolvet. Utfryst och stigmatiserad, visserligen. Men stolt. Fy fan, vilket tröstlöst dravel i all evighet!

Lägg märke till att Miffo i en av länkarna ovan särskilt framhåller nobelpristagaren och entusiastiske nasjonalsosialisten Knut Hamsun som ett litterärt föredöme. Bravo, Miffo! Eller kanske mindre så.