this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

När man tänker efter

“Jag är en rätt bra man. Jag dricker inte, jag horar inte, jag är trogen, lojal och pålitlig.” Birger hade kunnat fortsätta: det är alldeles sant också. Det måste det vara, för det är jag själv som säger det.
Som varje gång advokaten herr Herring bedyrar inför rätten att hans klient är oskyldig. Men hur kan vi veta det så bestämt? frågar domaren då. För att jag säger det.
Herr H är inte heller mest känd för att alltid hålla sig strikt till sanningen och hans medlemsskap i Advokatsamfundet dinglar i dag i en tråd tunnare än spindelns väv.

Å hör sen!!

Men så säger inte Birger, fast jag tror att det är så han tänker. Han skrapar i stället genast lite klädsamt ödmjukt med foten i snön: “Det är inga märkvärdiga grejer, inget jag ska ha applåder för.”
Men det är just det Birger vill ha. Varför talar han annars jämt om vilken fin och förnäm människa han är? Finare än nästan alla andra. Bara en fotbollsspelare som heter Totti och den gamle punkrockaren Thåsröm hamnar i närheten. Totti? Han som spottar motspelarna i ansiktet när det går honom emot. Och hur ‘fin’ är Thåström? Det kan jag inte veta. Men jag tror inte att han skulle kalla sig så själv.
Så där håller Birger på. Vecka efter vecka. År ut och år in. Det är omöjligt att komma undan Birgers förfärliga lovsånger till sig själv. Och man undrar: vad är det för ett slags människa som gör så där hela tiden? Kan man lita på honom? Är han verkligen så ‘pålitlig’ som han påstår? Vad tror du?
Jag är ingen vidare bra människa. Jag dricker och jag röker och det händer att jag har en del andra hyss för mig också. Inga stora grejer, och väl mest sådant som folk gör för det mesta. Men det är ingenting jag ränner runt och slår mig för bröstet för hela tiden. Det skulle för övrigt inte löna sig: ingen finns som skulle applådera mig ändå.
Fast jag tycker ibland när jag känner mig som mest misslyckad att någon kanske kunde göra det: applådera. I alla fall. Lite tyst och nästan försagt. Av ett slags… medmänsklighet?
Det gör ingenting om det bara är på skoj. Jag lapar girigt i mig i alla fall.
Jag menar: även en raggig och ruggig pingvinräv behöver lite uppmuntran emellanåt. Det är bara Birger som klarar sig utan andras uppskattning. Han behöver ingen sådan, för han älskar sig själv mest av alla och ingen människa på jorden basunerar oftare ut det än Birger heller.
Hur jävla bakvänt som helst, när man tänker efter. Det måste det finnas fler än jag som tycker.

Sometimes in need
of shelter from the storm

Birger är inte så känd som han alltid framhåller heller. När han uppträdde med bland andra Torgny Lindgren på Bokens dag i Linköping i november visste Lindgren inte vem Birger var och ännu mindre vad han hette. Det säger en hel del om hur högt den desperate klättraren B har kommit på den litterära statusstegen: ingenstans alls.
Han står ännu bara med ena foten på den första stegpinnen.

Sa du att det var Peter du hette?