this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

En café con crema i Asunción

[Correspondence Caroline 28 Sequel to: Mr Black & Mr Blue & Mr Blind]

Mr Black och Mr Blue ville sitta på ett kafé i Asuncións Ciudad Vieja: 1930-talets och tangons lit de parade, och dricka en café con crema.
Så här är vi nu, direkt influgna till Paraguay med ballong från Kamtjatkas eviga permafrost och the Pacific ring of fire vid Ochotska havet, där det bara bubblar och pyser och stinker otäckt av svavel överallt.
Ett sådant där kafé med kakelgolv och höga slitna, envist guppande träbord, där ingen servitör är under femtio och de glider omkring i solkiga före detta elfenbensvita skjortor under slitna frackvästar och med en handduk viftar bort flugor som aldrig låter sig störas.

Mr Black och Mr Blue vill sitta där och röka en cigarett – nej, flera cigaretter – och sakta röra i kaffekoppen: med en Última Hora framför sig, vars blad de bara vänder när andan faller på. Utan att bry sig så mycket om vad som står där.
Mr Black och Mr Blue vill att det ska finnas sådana där pappersservetter som man får lust att rita karikatyrer och roliga gubbar på. Eller klottra ner adressen till sitt hotell på och ge till någon chica från Doctor Pedro eller Villarica som charmerande falskt ler mot Mr Black och Mr Blue och säger att visst ska hon höra av sig, hon lovar.

Favorite hangout for Mr B & Mr B in Asunción

Mr Black och Mr Blue vill att kaféet ska vara nästan tomt, så när som på en alkoholiserad parroquiano som sitter vid baren och dricker campari medan han entusiastiskt konverserar en ointresserad barmästare som förstrött torkar redan blankla glas och då och då slänger ett sökande leende åt Mr Blacks och Mr Blues håll – som för att få dem att dela hans blandade känsla av irritation och medlidande med den onyktre. Mr Black och Mr Blue vill då le tillbaka.
Mr Black och Mr Blue vill att det vid ett annat fönsterbord ska sitta tre äldre män och spela domino medan de oavbrutet röker sina skrynkliga cigaretter. Och han vill att en av dem med jämna mellanrum ska resa sig och säga att nu måste han gå, men hela tiden låta de andra övertala honom att spela ett parti till. Men bara ett!

Kyparna ska hänga runt dominogubbarna och kommentera spelet, analysera spelalternativ och långt i förväg kunna förutsäga spelets utgång. Och när de livströtta spelarnas uppenbara misstag har blivit alltför många ska de lika uttråkade kyparna stoiskt leende skaka på huvudet och håglöst vandra till dörren.
Där ska de stå lutade mot dörrkarmen med varsin handduk över axeln och spana efter en eller annan ramera på den soldränkta gatan utanför i ett fåfängt försök att se ut som en nonchalant Humphrey Bogart.

Mr Black och Mr Blue vill att ett stearinljus ska lysa upp en gräslig Mariabild på väggen och att den vita spruckna rappningen bakom ska ha fångat decennier av damm och sot och rök från billiga cigaretter. Och Carlos Gardels nasala baryton ska knappt gå att urskilja bakom knastret från en nött grammofonskiva.
Ett hack i skivan ska återkamma i samma rytm som fläkten i taket, som utan minsta framgång försöker sätta den kokande luften i rörelse.

På ett sådant kafé i Asuncións Ciudad Vieja vill mina kompisar Mr Black och Mr Blue från Labrador sitta och dricka en café con crema – tills den blir alldeles kall.

[To be continued]