this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Vilse i badbaljan

Den 30 oktober 1975 sjösatte Bob Dylan sin Rolling Thunder Revue i Plymouth MA tllsammans med en karavan av musiker som Joan Baez, Roger McGuinn och Ramblin’ Jack Elliot förutom bland andra T-Bone Burnett, Mick Ronson, David Mansfield och Steven Soles samt Scarlet Rivera på fiol och Rob Stoner på bas och Howie Wyeth, trummor.
Turnén pågick utan avbrott på mestadels små teatrar i städer många inte visste att de fanns till den 8 december i Madison Square Garden NYC. Sen började den om igen i april 1976 och fortsatte hela maj innan the Rolling Thunder Revue gjorde sin sista spelning i Salt Lake City UT. Det var då Dylan för första och hittills enda gången framförde Black Diamond Bay på scen. Den surrealistiskt sorglustiga historien (om det är ordet) om en namnlös tropisk ö med ett sjabbigt hotell med sina gäster och anställda: hon i panamahatten och en grek som vill sktriva ett avskedsbrev innan han hänger sig på rummet efter att första ha hängt ut en skylt med texten Do not disturb på dörrhandtaget och en portier och en homosexuell soldat som blir lurad av en solochvårare och han som förlorar på rouletten och en croupier som talar dålig franska (attendez-vous, s’il vous plait) innan ett vulkanutbrott begraver allt och alla på ön. Och så berättaren som sitter i godan ro hemma i LA och hör om alltihop på teve medan han korkar upp en öl i reklampausen. Vad rör allt det där mig? I never did plan to go anyway to Black Diamond Bay.

Up on the white veranda she wears a necktie and a Panama hat;
Her passport shows a face from another time and place, she looks nothing like that.
And all the remnants of her recent past are scattered in the wild wind.
She walks across the marble floor
Where a voice from the gambling room is calling her to come on in.
She smiles, walks the other way
As the last ship sails and the moon fades away from Black Diamond Bay

As the morning light breaks open, the Greek comes down and he asks for a rope and a pen that will write.
“Pardon, monsieur,” the desk clerk says, carefully removes his fez, “Am I hearing you right?”
And as the yellow fog is lifting the Greek is quickly heading for the second floor.
She passes him on the spiral staircase thinking he’s the Soviet Ambassador.
She starts to speak, but he walks away
As the storm clouds rise and the palm branches sway on Black Diamond Bay

A soldier sits beneath the fan doing business with a tiny man who sells him a ring.
Lightning strikes, the lights blow out, the desk clerk wakes and begins to shout, “Can you see anything?”
Then the Greek appears on the second floor in his bare feet with a rope around his neck.
While a loser in the gambling room lights up a candle, says, “Open up another deck”
But the dealer says “Attendez-vous, s’il vous plait.”
As the rain beats down and the cranes fly away from Black Diamond Bay

The desk clerk heard the woman laugh as he looked around in the aftermath, and the soldier got tough.
He tried to grab the woman’s hand, said, “Here’s a ring, it cost a grand.”
She said, “That ain’t enough.”
Then she ran upstairs to pack her bags while a horse-drawn taxi waited at the curb.
She passed the door that the Greek had locked where a handwritten sign read, “Do not disturb.”
She knocked upon it anyway.
As the sun went down and the music did play on Black Diamond Bay

“I’ve got to talk to someone quick,” but the Greek said, “Go away” and he kicked the chair to the floor.
He hung there from the chandelier, she cried, “Help, there’s danger near
Please open up the door!”
Then the volcano erupted and the lava flowed down from the mountain high above.
The soldier and the tiny man were crouched in the corner thinking of forbidden love.
But the desk clerk said, “It happens every day.”
As the stars fell down and the fields burned away on Black Diamond Bay

As the island slowly sank the loser finally broke the bank in the gambling room.
The dealer said, “It’s too late now, you can take your money, but I don’t know how
you’ll spend it in the tomb.”
The tiny man bit the soldier’s ear as the floor caved in and the boiler in the basement blew.
While she’s out on the balcony, where a stranger tells her “My darling, je vous aime beaucoup.”
She sheds a tear and then begins to pray.
As the fire burns on and the smoke drifts away from Black Diamond Bay

I was sittin’ home alone one night in L.A. watching old Cronkite on the seven o’clock news.
It seems there was an earthquake that left nothing but a Panama hat and a pair of old Greek shoes.
Didn’t seem like much was happening, so I turned it off and went to grab another beer.
Seems like every time you turn around there’s another hard-luck story that you’re gonna hear,
And there’s really nothing anyone can say.
And I never did plan to go anyway to Black Diamond Bay

När detta inträffade var majister Miffo tre år och herr Hellström från Göteborg knappt född ännu. Mer än fyrtio år senare älskar Miffo att notoriske låttjuven och eländige plagiatören med usel sångröst och allmän talanglöshet i sjömanskostym och larvig matrosmössa eller ännu larvigare hatt äntligen har kommit i fatt och kallar nyskapande sin sommarturné… Rullande Åska.

Magstarkt så det förslår förstås och elt säkert ett solklart fall för STIM och allmänna åklagarämbetet eller vilka det är som handlägger sådana ärenden.
Inte ens Dylans The Basement Tapes Complete: The Bootleg Series Vol. 11 Columbia 88875016122 kan dönicken riktigt hålla fingrarna borta ifrån. Det säger sig självt att den likaledes djupt ohederlige majster Muffins beundrar sådana rejäla karlatag!

Det ska förstås ofantligt mycket till för att jag alls ska lyssna på billig dagispop av en snorunge i för korta byxor. Exemplen skulle kunna mångfaldigas: jag tror inte att morsgrisen från Göteborg har skrivit en enda rad på egen hand. Här är bara några exempel jag råkar känna till och som är ordagrant stulna från Dylans repertoar.

I can’t help it if you might think I am odd
If I say I’m not loving you not for what you are
But for what you’re not

Bob Dylan I’ll Keep It With Mine The Bootleg Series Vol. 12 Bob Dylan 1965–1966 The Cutting Edge Columbia 88875124412.

Så här sjunger en simpel texttjuv från moralens yttersta Vilda Västern i en låt han kallar Den fuaste flickan i världen. Att Dylan har skrivit en sång som heter The Ugliest Girl In The World gör inte saken bättre. Där har så klart ett pucko också varit och rotat med sina iriga rovfågelsklor.

Jag är inte kär i henne för vad hon e
utan för den hon inte e
jag vet, det låter konstigt när jag säger det

The woman that I love she got a hook in her nose
her eyebrows meet, she wears second hand clothes
She speaks with a stutter and she walks with a hop
I don’t know why I love her but I just can’t stop

I’m in love with the ugliest girl in the world

Bob Dylans (och Robert Hunters från Grateful Dead) The Ugliest Girl In The World på Down In The Groove Columbia 886919243132-33.

Och på bred och bräkig västkustska:

Du vet, hon har skeva framtänder
och hon går som en studsande boll
hennes ögon svänger åt olika håll
och näsan e sne
och jag rår inte för det
men jag är kär i den fulaste flickan i världen.

Bob Dylans mästerverk Mississippi på albumet Love And Theft Columbia 504364 2 får så klart inte heller vara I fred. Det är den som börjar

Every step of the way we walk the line
Your days are numbered, so are mine
Time is pilin’ up, we struggle and we scrape
We’re all boxed in, nowhere to escape

City’s just a jungle, more games to play
Trapped in the heart of it, trying to get away
I was raised in the country, I been workin’ in the town
I been in trouble ever since I set my suitcase down

Only one thing I did wrong
Stayed in Mississippi a day too long

och fortsätter

Walking through the leaves, falling from the trees
Feeling like a stranger, nobody sees

Detta blir i en klåfingrig barnunges version

jag går genom löven
som faller ifrån träden
känner mig som en främling
ingen ser
ingen ser längre

Han som snedseglar för om masten i hängslen och randig tröja kallar enfaldigt sin simpla låtstöld Rockenroll Blåa Ögon – Igen. Skadestånden torde uppgå till sjusiffriga belopp.

Så här ser en riktig poet ut.