this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Ställföreträdande vinnare eller Alltid på någon annans bekostnad

“Vi som minns 1994 minns hur det känns när drömmarna blir verklighet. Det förändrar livet för all framtid för oss alla.”
Jag minns också 1994. Det var det året Estonia sjönk och Sverige röstade ja till medlemskap i EU och Kalle Anka fyllde 60 och Absolute Dance 4 och 5 kom ut.
Ingenting av detta har för all framtid förändrat livet för mig. Ja visst, Sverige vann OS-guld i ishockey i Lillehammer också.
Men något konstigt är det. Majistern skriver att “ingen minns ett kvalspel” och att det bara är segrarna människor kommer ihåg. Och så sitter han där själv och minns ett gäng som kom trea i en fotbollsturnering i USA för snart tjugo år sedan. Trea: det är ju inte ens i närheten av ett OS-guld!

“Historieböckerna har inget bläck till övers för kvallag, hur bra de än är.” Och inte många skriver med bläck i dag heller. Utom jag, kanhända, och några till.

“Hjärtat som den enda muskeln i det här livet som har alla facit. Hur många förbannade löpvägar vi än lyckas kränga ner i en matematisk stol och räkna ut en summa, så handlar fotboll för mig uteslutande om det som går att mäta med hjärtat.
Tempo, handlingskraft och en vilja att arbeta för varandra. Ojämställd jämlikhet.”

Löpvägar i en matematisk stol och ojämställd jämlikhet: vad menas med det?

Män är inga kärringar: de “sitter inte på tjattrande fikapauser eller ändlösa symöten”. Riktiga män “tar en extra lång promenad genom skogen och funderar på den svenska laguttagningen”.
Jag känner mig inte som en kärring. Men jag försäkrar: det har aldrig hänt att jag har gått ett extra varv i skogen och grubblat över hur det svenska fotbollslandslaget bäst bör se ut.
Och vilka kvinnor är det i dag som sitter på eviga symöten? Inga som jag känner, i alla fall. Eller lever Majistern i en annan och förgången tid?
Man kunde tro det när man hör honom och läser vad han skriver. Rena medeltiden med en dragning åt stenåldern.
Fast nu förstår jag bättre varför kvinnorna blir färre i landets bolagsstyrelser: de hinner inte vara med och bolagsstyra när de sitter i möten där de bara broderar utan slut.

“Vi [som är riktiga män] bryr våra hjärtan med sådant som hotar att ödelägga oss, men som också har förmågan att sätta oss i samklang med Gud.”
Är det att komma trea i en VM-turnering i fotboll detsamma som att komma “i samklang med Gud”? Vad inträffar då i det land som kommer tvåa för att inte tala om det som vinner?

När Majisterns land vinner, vinner även Majistern. “Det är storslaget på alla sätt.” Is that really so? Är det inte snarare att om man inte kan vinna själv får man låta någon annan göra det åt sig?

“Sverige är en vacker mosaik av solidariska främlingar. Det är en ära att få vara vid liv. Fotbollen är en god, hållbar och verklig tröst i en tid som knappast premierar trösten längre.”

Hur ‘solidarisk’ är den svenska ‘främlingen’: finns det något mått på det? Och hur mäter man?
Är du också stolt över att ‘få vara vid liv’. Vad menas med det? Är det en bedrift som i någon mening är unik?
Jag tycker att den intellektuelle fattiglapp som bara har bollen bollen bollen att trösta sig med är att beklaga.