this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

PĂ„ egen risk

NĂ€r ska Expressen sluta publicera Birros vansinne i tidningen? Birros förryckta ‘kĂ€rleksförklaring’ till flickvĂ€nnen den 6 augusti borde höra mer till tvĂ„ mĂ€nniskors privata angelĂ€genheter Ă€n att flĂ€kas ut i en av landets största dagstidningar, bĂ„de som blogg och ett slags krönika. Och inte bara dĂ€r, förresten: samma flottiga inlĂ€gg stod att lĂ€sa i Norrköpings Tidningar samma dag. SĂ€kert pĂ„ mĂ„nga fler stĂ€llen ocksĂ„, dit jag inte hittar.
Ännu mer obehagligt blir det nĂ€r lĂ€saren inser att Birro endast ‘förklarar’ sin grĂ€nslösa kĂ€rlek till… sig sjĂ€lv. Jösses, jag trevar i skorna efter ord.
Vem Àr den person pÄ Expressen som ansvarar för och fattar beslut i sÄdana redaktionella Àrenden? Eller Àr det fritt fram för just anybody att skriva vad som helst dÀr?
Hur Ă€nda in i helvete sjĂ€lvupptagen kan en mĂ€nniska bli utan att det kokar över nĂ„gonstans? Börjar brinna i bollen? Birro har tidigare i sin blogg sagt nĂ„got om att han Ă€r ‘en vandrande bomb som kan explodera nĂ€r som helst’. Den gĂ„ngen var detta Ă€gnat som beröm Ă„t Birro sjĂ€lv. I efterhand framstĂ„r uttalandet som rent ruskigt olycksbĂ„dande.
Vem Àr Marcus Birro? Han kallar sig författare. Men det han skriver Àr lika upphetsande som att dricka kaffe ur en frigolitmugg. Birro kallar sig rebell, men han Àr en massmÀnniska vars högsta glÀdje Àr att slippa tÀnka sjÀlv samt att upptrÀda i flock. Flocken kan skifta beroende pÄ var nÄgonstans Birro tror att han ska tjÀna mest pÄ att vÀnda kappan efter vinden. Men Birro pÄtrÀffas aldrig ensam: han upptrÀder alltid med en mobb. Mest av allt pÄminner Birro om ett moraliskt och intellektuellt reaktorhaveri.
Vad ser Birro i spegeln? En kalkonnÀbb?

Och nĂ„gonstans i Sverige sitter det en galning som kallar sig ‘gungar’ och alltid tidigare kommenterade Birros bloggar pĂ„ ett sĂ€tt som troligen saknar motstycke pĂ„ internet. Det hĂ€r Ă€r bara ett av mĂ„nga hundra skrĂ€ckinjagande exempel:
Underbara Marcus Birro! Vilken fantastisk krönika och kÀrleksförklaring till din Àlskade Jonna! Mina tÄrar rinner ner för mina kinder nÀr jag lÀser dina fina ord till och om Jonna, om Milo, om era 2 Ànglabarn.
Ja visst, du har alldeles rĂ€tt. Man har svĂ„rt att tro att det Ă€r pĂ„ riktigt. DĂ„ren med artistnamnet ‘gungar’ har för övrigt sedan en tid slutat att lĂ€gga sig i Birros förvirrade angelĂ€genheter. Inte för att det spelar nĂ„gon roll. Men man undrar lite grand vem ‘gungar’ var och vart han tog vĂ€gen i en hast.
Och sĂ„ nu igen. I dagens Expressen. Eller… nej, förresten. Jag ansvarar inte för följderna om du öppnar Birros blogg. Du gör det pĂ„ egen risk och du kan bli sĂ€ngliggande rĂ€tt lĂ€nge efterĂ„t.

Det finns en amerikansk komediserie som heter Ed och sĂ€nds i kanal 9. Det avsnitt som just i detta ögonblick gĂ„r i repris för sĂ€kert hundratolfte gĂ„ngen handlar om hur Ed samlar ihop sitt gamla rockband frĂ„n skoltiden och sticker i vĂ€g för att spela pĂ„ en bandmedlems begravning. Programmet sĂ€ndes första gĂ„ngen sĂ€songen 2001–2002.
I förlagsreklamen till Birros senaste bok Att leva och dö som Joe Strummer stĂ„r det: En man reser tillbaka till det Göteborg han lĂ€mnade tio Ă„r tidigare. Han ska begrava en av sina bĂ€sta vĂ€nner […]. Frank Öster har dött av ett hjĂ€rtfel – precis som Joe Strummer i The Clash. En av hans vĂ€nner bestĂ€mmer sig för att Ă„terförena deras gamla band The Christer Petterssons för att spela pĂ„ Franks begravning.
Och sÄ trillar minnena in. Fast inte lika fantastiskt fylleristiska som hos Birro, för Ed har alltid varit en trevlig och skötsam kille. Nu har han kommit hem igen och Àr förestÄndare för bowlinghallen i Stuckeyville nÀr han inte upptrÀder som oavlönad advokat vid enklare brottmÄl. Och sÄ spelar han pÄ gamla kompisars begravningar.
Ed och Joe Strummer: sounds like pretty much the same to me. Fast slumpen Àr Ä andra sidan ocksÄ oberÀknelig.

Goin’ back to Stuckeyville