this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Mannen utan samvete

Så snart en kändis dör är likplundraren Majistern där och hycklar medkänsla och förtvivlan.

Det spelar ingen roll vem det är. Kurt Olsson eller lilla Engla som mördades i Gästrikland eller han som inte fick en ambulans av SOS Alarm när han behövde en som mest. Eller den fenomenale brasilianske fotbollsspelaren Sócrates Brasileiro Sampaio de Souza Vieira de Oliveira, som avled i går på ett sjukhus i São Paulo 57 år gammal.
Alltid människor som Majistern inte känner och aldrig har sett utom i teve eller i tidningarna.

Det är lika skamligt som osmakligt. I de tidigare egyptiska, grekiska och romerska kulturerna hände det att överklassen vid behov hyrde in professionella gråterskor: kvinnor som reste runt och grät på andras begravningar över människor de aldrig hade sett eller ens visste vilka de var och sådana personer förekommer även hos Jeremia 9: 17–18.

Bara det att de som grät i Rom och Aten fick betalt av de anhöriga för att snyfta och snörvla vid gravens rand. Majistern arvoderas av Expressen.
Senast denna yrkesgrupp uppträdde offentligt i Sverige torde ha varit i Ingmar Bergmans uppsättning av Euripides Backanterna på Kungl. Operan i Stockholm 1991.

Och nu har vi fått vår egen producent av krokodilens tårar i form av en Majister utan vare sig samvete eller skrupler: i hans värld räknas endast trycksvärtan och teverutan.

Hör här bara. Och nu kanske det är du som gråter.

“Han såg ut som en profet ur Bibeln med sitt tunna skägg, sina långa ben och gängliga kropp. Han såg ut mer ut som en utsvulten Jesus än som en fotbollsspelare. När han löpte bort Schirea, efter en fin framspelning av Zico, såg han ut som en brunstig gasell innan han kvitterade för Brasilien.”

How the gazelle on heat and a starving Christ fit into the picture goes beyond my imagination.

Det är också en felaktig uppfattning att det “är väldigt mycket Sócrates förtjänst” att “Brasilien nog är det landslag som flest svenskar kan erkänna som sitt andra landslag”.
Om detta alls är sant inträffade det långt tidigare: vid VM i Sverige 1958 när Brasilien besegrade hemmalaget i finalen med 5–2 och blev världsmästare i fotboll för första gången med spelare som Pelé och Garrincha, Didi och Nilton och Djalma Santos.

Majistern fattar som vanligt nada och ingenting: han utgår i varje ögonblick från sig själv och tror att ingen i Sverige hade sett det brasilianska fotbollslandslaget förrän han gjorde det långt efter alla andra.
Jag tror att det där är en sjukdom som jag inte vet namnet på, men helt och hållet hundra är det ändå inte.
Eller stavas åkomman dumhet, rätt och slätt?

Jag kan även bifoga den upplysningen till Majistern att Sócrates förutom att spela fotboll i världsklass även var en framstående läkare i Brasilien.
Där ligger till och med Totti och Zlatan långt i lä.

pelé

Och så den ödmjuka slutklämmen och hör jag inte Majistern snörvla självbelåtet när jag läser: Tack för att du tog dig tid att läsa ända hit.

You’re welcome, blockhead. Men det var inte utan vånda och en viss självövervinnelse.