this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Man kanske skulle bli partiledare

I oktober förra året kandiderade Majistern till posten som partiledare för Krisdemokraterna samtidigt som han skulle leda ett politiskt debattprogram i TV4. Då hotade TV4 självklart med att ge honom sparken varpå Majistern genast hoppade av som tilltänkt partiledare för att stryka den oskrymtade kommersialismen medhårs i stället för Gud och den kristna högern – och så fick han förstås sparken i alla fall.
I sexton timmar fick Majistern spegla sig i löpsedlarnas spadersvarta rubriker som landets byfåne #1: han som tror att om man älskar AS Roma och italienska Serie A mer än allt annat utom sig själv är man lämplig för vilken post som helst i samhället. Till och med att leda ett politiskt parti och sitta i landets regering. Bingo Birro!

Det tog hus i helvete så klart som det alltid gör när Majistern inte genast får som han vill, men det hjälpte inte: både program-och partiledarjobb försvann med sotflagorna upp genom skorstenen.
Majistern har senare vid skilda tillfällen lagt ‘sanningen’ tillrätta i olika riktningar och förklarat att han egentligen inte alls ville bli partiledare utan att det bara var en kul grej fast han ville i alla fall, för Majistern gillar att hålla tal och om man gör det ska man så klart bli partiledare.

Därför tar Majistern sats igen. Men inte i något gammalt mögligt parti som Görans tafatta gäng utan i ett nytt, alldeles eget parti: ett “som tar livets viktigaste frågor på allvar”.
Det kan han ju säga, för det betyder ingenting: jag tror att företrädare för varje annat parti skulle säga detsamma om den egna politiken. Du kommer aldrig att få höra en politiker säga att vi i vårt parti satsar bara på de oviktigaste frågorna.

Och så säger Majistern oväntat fast ändå inte för han vet aldrig vad han säger: “Jag hade gärna lett Krisdemokraterna.” Som en kul grej bara? För att det är så lattjo att hålla tal?
Men nu är det alltså andra grejer på gång: Göran och hans krisande kompisar kan dra dit där kryddpepparn växer. “Ett reaktionärt parti i borglighetens tjänst” med en “ständig perversion och längtan efter att rasa ner i Moderatravinen”.
Jag håller med om att meningen inte är fulländad, men det får du skylla någon annan för.

Om inte KD vill gå åt vänster får jag väl göra det själv, säger Majistern. Och så stövlar han omedelbart i väg åt motsatt håll som den värsta Sven Dufva på den strand där den Sandelska hären var ställd en gång.

Förresten får idioterna skylla sig själva som inte valde Majistern när de hade chansen: Sverige var inte “redo för en annan sorts partiledare”. Partiet var ännu inte “moget” för Majistern.
Eller var det partiet som inte ville ha Majistern? Jag tror att det alternativet ligger sanningen närmare än något annat förslag. I så fall ljuger Majistern precis som han gör om allting annat.

Majistern kallar sig ‘vänster’, men mer stockkonservativ och intolerant mot alla som tänker annorlunda än han är det nog bara Majisterns bästis i KD, den kristna högerns frontfigur i Sverige framför andra, Mikael Oscarsson från Uppsala som är.
“Avdrag, skatter, jobb och pengar. Det är allt man hör från politiker”, gläfser Majistern i medvinden från pingstvänner och livets ordare. “Men livet handlar till stora delar om allting annat. Om relationer, om kärlek, om familjen, om livet, döden, konsten, vardagliga saker. Varför är ‘ordning i finanserna’ viktigare än ‘harmoni och solidaritet i livet’?”

Så talar bara den arroganta uppkomling som har råd att hålla sig med sådan lyx. För nästan alla andra människor handlar livet till stora delar just om skatter, jobb och pengar. Vad handlade livet om för Majistern när han pissade i byxorna och rullade drängfull i rännstenarna i Majorna i Göteborg: morsans rikskuponger och bidrag från soc!
Och på vilket sätt skulle ‘oordning i finanserna’ vara bättre än ‘ordning’? Majistern behöver bara vända sig om och titta på länder som Grekland och Italien så får han se.

I varje annat sammanhanag talar Majistern aldrig om något annat än just pengar och allra helst sina egna: hur många sköna miljoner hans företag omsätter och hur svindyra hans sponsrade svidar och handsydda skor och italienska matchtröjor är etc.

Jag har förresten ett eget parti: Rabarberpartiet. Bara det att nästan ingen känner till det. Vi är bara fyra medlemmar ännu och fick bara tre röster i förra valet. Jag tror inte att man kan räkna ut vad det blir i procent eller ens promille. 0,0000004 %? Hur himla lite är det?
Vårt parti har egentligen inget program. Utom att vi tycker att det är fel att människor slår små hundar och att de små hundarna väntar sig att bli slagna. Jag tror inte att många vågar säga emot: därför har Rabarberpartiet nog möjlighet att hamna lite bättre än förra gången i valet om två år.

“Politik borde handla om Gud, skuld, synd, bot, frälsning, bättring.” Det borde det inte alls: politik ska handla om vad som helst annat utom just det!
Det där var USA:s tredje president Thomas Jefferson den förste att inse när han skilde kyrkan det vill säga Gud från politiken i den amerikanska författningens första tillägg och så är det i USA ännu: Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof.
Teologi som ämne fick inte heller förekomma på Jeffersons eget Univeristy of Virginia i Charlottesville, som är världens vackraste by the way, och gissa vem det är som har ritat biblioteket: In our university you know there is no Professorship of Divinity. A handle has been made of this, to disseminate an idea that this is an institution, not merely of no religion, but against all religion.

När var Majistern ute på nätterna senast och serverade uteliggarna kaffe och en ostmacka? När de hellre vill ha en hamburgare och några starköl. Svar emotses snarast till denna blogg.
Om Majistern inte svarar själv, och det tror jag inte att han gör, kanske någon ändå har sett honom smyga runt med Frälsarens termos och flottiga matpaket under armen i kvarteren kring Hornsbruksgatan och Heleneborgsgatan vid Hornstull i Stockholm och kan svara i Majisterns ställe.
Jag tror att Majistern är mörkrädd och inte vågar vara ute när solen har gått ner.

Majistern propagerar allt som ofatst för ‘vanligheten’ i motsats till den förhatliga ‘kultureliten’. Det ekar tomt och ödsligt över slätten där Majistern står och ropar i en vind som alltid blåser emot: som efter Josua och hans blåsorkester när ökendammet har lagt sig utanför Jerikos murar.
Majistern påstår att han själv har “fallit offer för nämnda kulturelits totala brist på respekt”. Men det är ingenting att bry sig om: så säger Majistern alltid när han inte har fått de stående ovationer han hade väntat sig för att han inte kan dansa men ändå måste visa upp sin totala avsaknad av takt- och tonkänsla i teve och aldrig kommer med något nytt utan bara med gammal skåpmat – och därför känner sig ‘kränkt’.

Majistern önskar inget högre än att själv tillhöra ‘kultureliten’, men han står ännu och stampar längst bak i kön till Stockholms ‘finare’ salonger: Dagens Nyheters kultursida och södermalmssnobbarnas stambord på sjappen kring Nytorget och Mosebacke.
Den som har genomskådat Majisterns falskspel och ständigt lika skamlösa som flottiga flörtande med populismen blir därför inte förvånad när han talar föraktfullt och arrogant om Magnus Ugglas dagispop och fru Läckbergs deckare.
Det gör han för att Magnus och Camilla var och en omsätter tio gånger mer än Majisterns fattigmansbolag.

Majisterns folkförakt är monumentalt. Det är också på ett sådant tölpaktigt beteende uppkomlingen känns bäst igen. Du kanske kan ta drängen från drängstugan och göra honom till rättare eller åtminstone lagårdsförman. Men du kan aldrig ta drängstugan ur drängen.
Majistern klär lika illa i sin påklistrade ‘innerlighet’ som vargen i lammets kostym, må den sedan vara skräddarsydd i cashmere och merinoull på Grevgatan i Stockholm.

När stod han upp för mänskliga rättigheter och allas lika värde? Att marschera i armkrok med Göran krisdemokrat på första maj och småprata lite om Gud och sig själv fast i omvänd ordning hos pastor Puffe i Uppsala är inte riktigt samma sak.
Det är att förespråka orättvisa och människors olika värde. Jag kunde säga att det är det att tro på en mullrande och dömande Gud också.

Det finns någon som kallar sig finnjonna också. Jag vet inte riktigt vem hon är men anar att hon har något med Majistern att göra. I varje fall behandlar hon det svenska språket med samma obesvärade och självklara elegans som han: Om inte annars så för att få tyst på surpupporna Birro!

Om det är så här jonna ser ut förstår man bättre.