this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Kultur är inte att leka med

Benke aka Bengt Ohlsson, som är Dagens Nyheters bäste krönikör och för det mesta kanske rent av den främste i landet och som jag alltid annars är den förste att berömma på den här sidan, surnade till ordentligt häromveckan när det var dags att avgöra Slussens i Stockholm framtid och han fick ett upprop med posten från motståndarna till den politiska majoritetens förslag att riva hela rasket och bygga nytt och stort och framför allt jävligt dyrt och Benke tyckte att vänsterns argument var lika ruttna som den borgerliga alliansens och likadana fast tvärtom och då skrev Benke en krönika om det i tidningens bilaga På stan den 25 november.

Jag tänkte skriva om Benkes krönika då men så tänkte jag Vafan, jag bor inte i Stockholm längre och struntade i alltihop och i går skrev Benke en mycket längre artikel i DN:s Kulturbilaga, där han frågar om man måste vara ‘vänster’ för att ägna sig åt kultur i Sverige och går det inte lika bra att vara ‘höger’?

Jag tänkte inte kommentera den artikeln heller: människor får vara vad de vill för mig men helst inte ‘någonstans mitt emellan’ höger och vänster, obestämt var, för då är man ingenting alls och kunde lika gärna befinna sig var som helst.

Men nu har Majister trister klister lagt sig i för han är ju en äkta ekenkis nu med bostadsrätt på Söder och nästan granne med Benke och därför twittrar Majistern inställsamt att “Bengt Ohlssons text i DN är briljant och modig!” men vilken text han avser är inte lätt att veta, för det berättar inte idioten Majistern men jag tror att det är den från i går med den flammande rubriken När ska det röda rinna av kulturens fana? fast det kan ju vara svårt för den som inte bor i Stockholm och kanske inte läser DN dagligen att veta men det bekymrar inte Majistern för han är stockholmare och söderkis nu och då sträcker sig hans synfält inte längre än till Danvikstull och Liljeholmen precis som han tidigare inte uppfattade att det fanns en värld bortom björksnårens skymmande horisont i en sunkig förort i Göteborg för Majisterns medvetande är precis så stort att där ryms bara han och alltihop är patetiskt och rätt skrämmande med om du frågade mig.

Om en av konstens, eller kulturens om du vill, uppgifter är mer att visa på alternativ och peka ut hur livet och världen BORDE se ut än att beskriva tillvaron ‘som den är’ från botten av en skurhink är det svårt för en konstnär att vara mer höger än vänster. Jag kunde, som samhället ser ut i dag, säga att det är omöjligt.

Den som går maktens och den rådande ordningens ärenden erbjuder inga alternativ, för det vore att sparka undan fötterna på sig själv och det vill ingen människa göra.
Det problematiska med Benkes senaste text är att han inte för sitt liv vill framstå som ‘höger’ men ändå flörtar oblygt med den konserverande makten och jag säger inte varför jag tror att han gör det och nu har Benke kastat “tillhörighetskortet” [till vänsterrörelsen och kulturradikalismen, tror jag att han menar] överbord eller i varje fall i Saltsjön trots att hans “tillhörighet [till samma vänsterrörelse] varit total: Benke “är fostrad i den och uppvuxen i den” och hur fan ska han ha det egentligen?

Benke säger att han är trött på att uppfostras av dem som alltid vet bäst och “i slutänden, antar jag, tvingar in publiken med en k-pistpipa i ryggen till salongen där det visas experimentteater”.
Men det är det väl ingen som gör: jag har aldrig blivit tvingad att se sådan teater men en gång spelade jag experimentteater själv på Pistolteatern i Stockholm, fast det är så länge sedan att ingen minns det mer och knappt ens en gång jag själv.

Men det är inte riktigt så enkelt. Makten gör som det mesta som den behagar och då saknar det betydelse om det är rätt eller fel, för det makten gör är alltid ‘rätt’.

Det är bland annat av det skälet begreppet ‘kung av Guds nåde’ – vilket innebär att kungen är insatt i sitt ämbete av Gud och ansvarig endast inför Honom – infördes när länder fick riksdagar och parlament och det inte längre var självklart att det var kungen ensam som stiftade och ändrade lagar.
Tidigare hade ingen sådan ‘bruksanvisning’ behövts eftersom ingen institution fanns som ifrågasatte kungens absoluta aukoritet, men nu behövdes det ett tillägg i konstitutionen som gav kungen rätt att fortsätta utöva oinskränkt makt och den som sätter sig upp mot den som är tillsatt av Gud sätter sig upp mot Gud och det var något människor på den tiden inte gärna gjorde.

Den som likt Benke i en svepande generalisering säger att makten också består av ‘medmänniskor’ och att vi ska acceptera att den ‘gör fel ibland’ kunde lika gärna säga att Hitler och Stalin och Saddam och Khadaffi också var medmänniskor och det är klart att de var men inte SÅDANA medmänniskor och att vi kunde lära av deras obetydliga och bagatellartade ‘misstag’ och vårdslöst visslande vandra vidare i världen.

Det är därför det är omöjligt för konstnären och kulturarbetaren att ställa sig på maktens och etablissemangets sida om de vill ägna sig åt en konst och en kultur som gör skäl för ett sådant namn.

Om konstnärerna och författarna och kompositörerna alltid hade ställt sig på maktens och etablissemangets sida hade Fransisco Goyas Den tredje maj 1808 inte funnits.

Det hade inte Picassos Guernica gjort heller. Och ingen hade spelat Federico del Sagrado Corazón de Jesús García Lorca på teatern och ingen hade läst Strindbergs Röda rummet och Svarta fanor och ingen hade någonsin fått höra Ludwig van Beethovens nionde symfoni.

Benke oroar sig också över att Marie-Louise Ekman, som är chef för Dramaten och en av undertecknarna av det manifest som krävde att stadens politiker skulle ompröva sitt beslut att riva Slussen och bygga motorleder och gallerior där i stället, inte ska anta hans nya pjäs bara för att han inte tycker som hon.

Det är ju löjligt. Jag undertecknade också det där uppropet och jag tycker inte att Benke är en sämre skribent eller författare för det. Sådant skiter väl jag i.
Det gör så klart Marie-Louise också: annars var hon inte teaterchef. Marie-Louise antar en pjäs för att sättas upp på Dramaten om den är tillräckligt bra för att spelas där och passar in i teaterns repertoar. Inte för att författaren tycker som hon i varje livets skifte.

Om det vore på något annat vis skulle inte många pjäser spelas på Dramaten och inte på några andra teatrar heller.

Benkes barnsliga farhågor är inte bara obefogade: de är en förolämpning och detsamma som att underkänna Marie-Louises professionalism som teaterchef och yrkesmänniska. Jag kunde sträcka mig så långt som att säga att det är att ifrågasätta Marie-Louises integritet och hederlighet.
Det är rent av värre ändå.

Därför och trots detta kan Benke luta sig lugnt tillbaka i öronlappsfåtöljen: någon av hans pjäser kommer med säkerhet att spelas på Dramaten en dag. I varje fall så länge Marie-Louise är chef.

Hans braskande upprop i DN är inte så braskande som Benke tror. Det är bara Majistern som inte fattar och får för sig att Benke har blivit höger – och det kanske han har blivit, men det hör i så fall inte hit – och genomfört en kulturevolution fast någon sådan aldrig har inträffat i Sverige och ingen annan revolution heller och hur ‘modigt’ är det att tuta i högertrumpeten när alla i kultursvänegen är höger i dag för annars får de inga pengar och kanske allra mest de som för inte länge sedan kallade sig ‘vänster’.

Nu tror jag att Benke står väsentligt mer till vänster än till höger eller ens mitt emellan. Fast riktigt säker kan jag inte vara längre. Jag får hålla ett öga på Benke i fortsättningen.

Men om det är kulturvänsterns rätt mossiga och mögliga och alltid sig själv rättfärdigande retorik han vill komma åt håller jag med Benke.
Men då hade det varit bättre om han hade sagt det rakt ut i stället för att trampa vatten i slussrännan mellan Riddarfjärden och Saltsjön.

Men det där begriper inte Majister trister klister, för han förstår ingenting. Majistern kallar sig ‘rebell’ utan att begripa att han alltid har marscherat med makten och maktens mobb. Det spelar ingen roll vilket ansikte denna makt visar heller: Majistern håller alltid med den som för tillfället bestämmer mest eller vars uppfattning han tror att han tjänar mest på att omfamna.

Att ränna efter krisdemokraterna och gå armkrok med Ulf Ekman på första maj eller dansa med kulturministern på Nobelfest är inte detsamma som att vara rebell och utmana makten och den bestående ordningen: det är raka motsatsen och kallades med ett rättare namn opportunism eller ännu värre: simpelt medlöperi.

En ynkligare och mer inställsam människa än Majistern får du gräva hela vägen till Kina utan att finna och innebörden i Benkes artikel saknar han förmåga att förstå: Majistern tror att Benke applåderar högerns och maktens ideal och då har han så klart drattat ordentligt på ändan i dragharmonikan och om jag var Benke skulle jag vara livrädd om jag hade en sådan person som Majister trister klister vid min sida.