this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

In the nick of time

Du som har följt den här bloggen förstår hur mycket det bär mig emot att skriva de här raderna. Men vad ska man göra? När Bob Dylan levererar en så undermålig Nobel Prize Lecture som han gjorde i går. Det hade varit bättre om han låtit bli helt och hållet, som jag lite grand innerst inne hoppades. Den där skoluppsatsen kunde ha skrivits av en fjortonårig elev i dåtidens realskola. De två bästa Nobel speeches jag läst är William Faulkners 1950 och Albert Camus 1957. Jag trodde att Dylan kunde göra något motsvarande, men han hamnade tyvärr inte ens nära. Kanske tyckte han, vid närmare eftertanke, att betalningen var för skral?
Här är Dylan på miljoner mils avstånd från den underbart surrealistiska Subterranean Homessick Blues och Black Diamond Bay (som han skrev tillsamman med Jacques Levy för albumet Desire 1976). Subterranean är en blandning av Jack Kerouac som var inspirerad av Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål när han skrev romanen The Subterraneans 1958 samt Chuck Berrys Too Much Monkey Business och 40-talets scatsånger. De första raderna i Dylans Subterrenean Johnny’s in the basement / Mixing up the medicine / I’m in the basement/ Thinking of the governement känner vi igen från Woody Guthries och Pete Seegers Taking It Easy: Mom was in the kitchen preparing to eat / Sis was in the pentry looking for som yeast.
Dostojevskijs monolog av en ensam, hånfull antihjälte var riktad mot de radikala samhällskritikerna och deras tro att människan är en förnuftig varelse som lätt låter sig inordnas i kollektiva samhällslösningar. I stället är hon, enligt huvudpersonen, irrationell, och den personliga friheten är hennes högsta livsvärde. You don’t need a weather man / To know wich way the wind blows och Don’t follow leaders, watch the parkin’ meters, sjunger också mycket riktigt Dylan i Subterranean Homesick Blues.
I Black Diamond Bay möter vi en mystisk kvinna med ett pass och i en panamahatt och så finns där ett hotell som har sett sina bästa dagar och med ett kasino som kunde ha drivits av filmhistoriens mest romantiske cyniker Rick Blaine aka Huphrey Bogart i Michael Curtiz’ klassiker Casablanca. Det sägs att inspelningen var rätt kaotisk och Emmylou Harris som sjunger i refrängen hade fullt sjå att hänga med i svängarna och den oberäknelige Dylans krumbukter. Herrejösses, jag kan lyssna hur länge som helst!
Till denna dag har Dylan bara sjungit Black Diamond Bay inför publik en enda gång: på Salt Palace i Salt Lake City UT den 25 maj 1976. Jag har tyvärr inte lyckats hitta någon bra inspelning av Black Diamond Bay, så du får hålla till godo med texten i stället.

Av sådana halsbrytande ordvändningar och andlösa bildspråk syns ingenstans alls i pristagarens stendöda nobelföreläsning. Varför gav han inte fan i alltihop och stack i väg på sin never ending
tour med gamla Ville som fyllde 84 häromdan? Det hade jag gjort.

Innan dess var den klassiska intervju han gjorde med författaren och musikkritikern Nat Hentoff för Playboy Magazine 1966 mycket mer spirituell och motsvarande roigare än pristagarens mediokra insats i juni i år. Eller är alltihop just a hoax? Med Joe Cool vet man aldrig så noga.

Melvilles Moby Dick är okej, förstås. Men Homeros mästerverk är inte Odysséen utan Iliaden. Och Dalton Trumbos Johnny Got His Gun är en mycket mer antikrigsroman än Remarques Im Westen etc. Det är förresten Stanley Kubricks film Paths of Glory också. Om det läses på rätt sätt är Iliaden ckså ett storrtat antikrigsepos.
Jag hade hoppats på Shakespeare åtminstone och Edgar Alllan Poe och den bångstyrige Rimbaud och självklart William Faulkner. Lägg till Kerouacs On the Road och Tolstojs Krig och fred också, så är jag nöjd sedan.

Sara ständig kallar Dylans i-stället-för-föreläsning ”lysande och retoriskt fulländad”. Bara det är ett bevis på att Sara inte borde ägna sig åt att utse Nobelpristagare i litteratur.
Rimbaud är den moderna litterturens mesta odygdspåse och enfant terrible: han är Sara ständigs absoluta motsats och nästan mer Dylan än Dylan själv. Nu ska jag trösta mig med Dylans Duquesne Whistle på albumet Tempest från 2012.
Det är den bästa tåglåten tuuut tuuut på de senaste tjugo-trettio åren och Dylan har aldrig sjungit bättre än här! Vadfan, då tycker jag att man kan få prispengarna av skitsnåla Sara utan att behöva nobelföreläsa först! Man kan säga att det är vad Dylan har gjort since the day he first started out on his literary journey! Häng med en sväng på that Bob Dylans Duquesne train om du vill!