this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Från bystan å hitskickad

För ett år sedan kallade Majistern Sverige för “en dialyspatient utan återvändo” i en otäck och förklenande krönika med rubriken Vi vågar knappt gen en främling ett leende och att åka snabbtåget från Arlanda in till stan var “som att hålla en döende i handen”.

Och för bara några månader sedan, i Pingströrelsens slaskblaska Dagen, slog han fast att “vi är grubblare” och “sotigt sorgsna”.

Majistern har tidigare under en följd av år – alltför många år! – vräkt ur sig hatiska och oförskämda åsikter om svenskarna och det svenska samhället. Det tycker Majistern att han har rätt att göra, för han är ju inte svensk, gubevars, utan av en mycket finare och noblare sort: Majistern är italienare. Åtminstone en halv och inte ens det förresten om jag ska vara uppriktig, för han är född i Sverige och har gått i skola här och tillbringat så gott som hela sitt liv inom landets gränser. Längre än så har hans fattiga fantasi inte räckt.

I dag har Majistern glömt allt ont och illvilligt han har skrivit om Sverige tidigare. Majistern har flyttat från Göteborg och provinsiella Norrköping till det kulturella Södermalm i Stockholm där han försöker smälta in bland de andra koftorna: Majistern vill vara en riktig ‘kis’ som Åke Söderblom och Elof Ahrle på sin tid, fast Loffe var från Nyköping och Åke från Fritsla i Västergötland.

Därför tycker Majistern numera tvärtom mot förut. I dagens boulevardblad låter det så här: “Vi svenskar är inte inåtvända, konflikträdda fasader. Vi är inte slutna eller svåra att komma inpå livet. Vi har stolthet. Vi säljer inte ut vår innerlighet till vem som helst.”

Hur detta förvandlingsnummer har gått till kan ingen förstå och allra minst Majistern, för han förstår ingenting. Han skäms inte ens när han hela tiden vänder västen i världens växlande vindar.
Jag har sagt det förut, men det skadar inte att upprepas: Majistern kan inte skämmas. För att göra det krävs att man har ett samvete.

Jag tror att det är Majisterns personliga coach som har sagt till honom att det är dags att byta stajl nu när Majistern har nått ända till Södra bergens höjder och står inför sitt livs genombrott som både rockstar och tevestjärna och ovanpå alltihop ska han hitta ett politiskt parti att leda i fördärvet medan han frälser hela världen med sitt enfaldiga och ondskefulla evangelium.
Då gör Majistern genast det: byter. För honom har det ingen som helst betydelse, för Majistern har aldrig tänkt en tanke själv och någon egen åsikt har han aldrig haft.

Men strax irrar Majistern bort sig igen: halva Sverige består av tungsinta grubblare. Hur vet Majistern det? Har han räknat dem? Hur räknar man då? Hur mycket måste man ‘grubbla’ för att kvala in som ‘tungsint grubblare’?

Det är inte alltför länge sedan Majistern hade gjort ‘lidandet till en konstform’ och ‘sökte upp mörkret som en kåt demon’.
Men inte nu längre. “Det är inte synd om mig”, utropar Majistern i dag och det är dumdristigt gjort av den som inte själv begriper ur ända in i helvete synd det är om honom som ingenting förstår och ingenting begriper.

“Vi har en skyldighet att SJÄLVA berätta för världen hur det ligger till.” Vad är det för skitsnack? Jag har ingen skyldighet att berätta någonting för världen, och det har inte du och ingen annan heller.

Om du orkar hela vägen till slutet, och jag klandrar dig inte om du stupar före målgång, ska du finna att det i alla fall är synd om Majistern. Men kanske klarar han sig den här gången också.
Majistern hycklar medlidande. Men bara med sig själv: den enda person han känner. Och inte ens honom vet han vem det är. Fy fan!