this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Dubbelt upp

Birro Ă€r en svĂ„r typ. Dubbelt sĂ„ svĂ„r som alla andra. För Birro Ă€r inte en, utan tvĂ„. Han Ă€r ledsen. Eller snarare… vemodig. Sorgsen. Till och med nedstĂ€md. I Birros vĂ€rld Ă€r det inte nog att vara ledsen. Som om det Ă€r för futtigt och inte rĂ€cker till nĂ€r poesin, eller vad han tror att det Ă€r, trĂ€nger pĂ„.
Men eftersom Birro inte Ă€r en utan tvĂ„ Ă€r han glad i alla fall. Han Ă€r leds… f’lĂ„t, nedstĂ€md för att han blir Ă€ldre. Men “det Ă€r samtidigt en stor glĂ€dje”. En “ynnest”, rent av i Birros fall. Varför dĂ„? Det Ă€r ju inte bara han som blir Ă€ldre. Det blir alla mĂ€nnsikor. Det blir bilar och tvĂ€ttmaskiner och teveapparater ocksĂ„. Man kunde sĂ€ga att allting blir Ă€ldre. Men Ă€ndĂ„ Ă€r det ingen som vet Ă€nnu om jorden Ă€r ung eller gammal.
Birro ser Ă„ldrandet som en ‘ynnest’ dĂ€rför att han – hĂ„ll i dig nu – “inte behöver dricka en flaska vin för att överhuvdtaget orka rulla frĂ„n sĂ€ngen och ner pĂ„ golvet”. Hur mĂ„nga flaskor mĂ„ste han dricka för att orka resa sig upp ocksĂ„?
Sedan blir Birro strax sorgsen igen. Melankolisk, till och med. Men lycklig pĂ„ nĂ„got obestĂ€mt vis Ă€ndĂ„. Birro ser pĂ„ sitt liv “som en uppgift”. Han â€œĂ€r en man bland mĂ€n”. Av nĂ„gon anledning finner Birro detta “rörande”. Om Birro inte tar illa upp kunde jag tala om för honom att han Ă€r en man bland kvinnor ocksĂ„. Bland bĂ€vrar och bisonoxar och bönsyrsor med. Bland blĂ„mesar och björnar och barn. Birro Ă€r inte ensam om det heller.
“Vi Ă€r goda fĂ€der”, flĂ„sar Birro pĂ„. “Vi Ă€r trogna, tĂ„lmodiga, moderna.” Men det Ă€r ju mĂ„nga som inte Ă€r nĂ„got av allt det dĂ€r. Jag Ă€r en riktigt rutten typ som för det mesta knappt har klarat av att vara ‘modern’. Men ingenting av sĂ„dana smĂ„saker stĂ„r i vĂ€gen för Birro. “Som en herde, som en god samarit” blickar han ut över vĂ€rlden – och man anar nĂ„gonstans ett obehagligt och ihĂ„ligt eko frĂ„n en friluftsförkunnare frĂ„n lĂ€nge sedan: mannen frĂ„n Galileen. Han var bestĂ€mt inte heller glad hela tiden. Ibland kunde han bli riktigt förbannad ocksĂ„ nĂ€r han inte fick som han ville.

Nej, nu jÀvlar anamma!

Obehagligt, dĂ€rför att det pĂ„minner om… megalomani. Eller storhetsvansinne, pĂ„ svenska. Jag tycker att man ska anvĂ€nda svenska ord nĂ€r sĂ„dana finns i stĂ€llet för en massa utlĂ€ndska. Allt annat Ă€r bara larvigt.
En mÀnniska som Àr pÄ vÀg att tappa kontrollen alldeles och flyter ut i ett töcken dÀr hon till slut bara hör sig sjÀlv som i en ekokammare utan slut. Ensammare Àn sÄ kan nog ingen bli, och erfarenheten sÀger att sÄdant alltid slutar illa. Och i tvÄ upplagor, dessutom. Fan, jag blir rÀdd av sÄdant. Skitskraj. Jag orkar knappt tÀnka lÀngre.
Birro hinner med att kalla sig sjĂ€lv “en vemodig partian” ocksĂ„ innan han sjunker ner i “fotöljen” för att “lĂ€sa en del av de dĂ€r sagorna man skrev”. – Partian? Menar han möjligen ‘partisan’? Varför skriver han inte det i sĂ„ fall? Och fotöljen? Hur sitter man i en sĂ„dan??

Om du törs kan du spana in bylinen till Birros privata blogg. DÄ fattar du direkt. Blicken. Rakt upp i skyn. Som till Gud, mÄste man förstÄ.
Ska man skratta eller grÄta? Jag tror att jag spyr pÄ mina skor.