this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Don Quijote pÄ en damcykel

Inte en enda gĂ„ng nĂ€r Birro inte bloggar om bollen utan bara om sig sjĂ€lv undgĂ„r han att nĂ€mna sina “priser och framgĂ„ngar”. Än sen? Priserna Ă€r vĂ€l inte sĂ„ rosenrasande mĂ€rkvĂ€rdiga: Dan Anderssonstipendiet och “Sveriges bĂ€sta sportblogg”. Och sĂ„ en dans med fru Lena Liljeroth Adelsohn pĂ„ Nobelfest. Den hade jag gĂ€rna stĂ„tt över. Men Ă€nnu inget Augustpris och det Ă€r en intergalaktisk ocean mellan Birro och Akademiens stora pris.
Sedan hĂ„nar Birro den svenske semesterfiraren och skriver med uppkomlingens totala förakt för dem som inte har ‘lyckats’ lika bra som han: “[…] mĂ€n i bar överkropp halsar starksprit ur flaskan medan kvinnan i trĂ€ningsbyxor viker ihop plastdukar utanför husvagnen.” ÄndĂ„ Ă€r det inte sĂ„ lĂ€nge sedan Birro sjĂ€lv lĂ„g och halsade ur flaskan i en rĂ€nnsten i Nordstan i Göteborg. DĂ„ hade han inte ens en kvinna i sportbyxor som passade upp pĂ„ honom. Det var dĂ„ Birro brukade vakna i busksnĂ„ren nedanför brorsans lĂ€genhet.
Det Ă€r samma person som bara hĂ€romdagen anklagade omgivningen för att sakna “empati” och alltid krĂ€ver av alla andra det han aldrig levererar sjĂ€lv. SĂ„ skriver den person i dag som för mindre Ă€n tre veckor sedan utnĂ€mnde sig sjĂ€lv till “en genuin medmĂ€nniska”. Birro har gĂ„tt pĂ„ den största bluffen av alla: den om sig sjĂ€lv och sin egen förtrĂ€fflighet. DĂ€rmed Ă€r Birro sjĂ€lv en bluff. Av den allra mest obehagliga sorten, dessutom: den dĂ€r som kryper.
Sedan Ă€r det den dĂ€r cykelturen igen som Birro skrev om förra mĂ„naden och nu fĂ„r betalt för en gĂ„ng till. Bara pang rakt pĂ„ sĂ„ dĂ€r, skriver Birro Rebell. Alltid redo att utmana Gud och hela vĂ€rlden: Don Quijote pĂ„ en damhoj. Skit samma var jag hamnar. Jag trampar pĂ„ i vilken riktning som helst. Det fĂ„r bĂ€ra eller brista. Birro kör mot rött och enkelriktat med anarkistens upphöjda likgiltighet för lagar och förordningar. Det Ă€r svĂ„rt att föerestĂ€lla sig en modigare mĂ€nniska. Fast dĂ„ kunde man tĂ€nka sig att Birro gav fan i hjĂ€lmen ocksĂ„, men det gör han inte. För Birro Ă€r “rĂ€dd om sin hjĂ€rna”. Jag vet ingen som Ă€r sĂ„ mĂ„n om sig sjĂ€lv som han.

Inte heller sÄ snillrik

“Lite Lundell-light”, kallar Birro det med skorrande falsk blygsamhet. Bara det att ingen lĂ€ser Ulf Lundells generationsroman Jack i dag. NĂ€r den kom ut var Birro tre Ă„r och femton Ă„r senare var boken redan stendöd. Befria dig frĂ„n blöjornas bojor, Birro. VĂ€x upp, för helvete.
Och sÄ det dÀr urvattnade tjatet om barn som man hör överallt i dag. Alla Àlskar barn. Och allra mest sina egna: nÄgot mer enastÄende finns inte. Fast nÄgra mÄste vÀl finnas som inte faller i koma inför varje barn de ser? Varför hör man aldrig av dem? Jag har lyssnat en del pÄ Sommar i P1 i Är, men jag vet inte om jag klarar mer. Knappt en kotte kan lÀmna barnen hemma ens de dÀr knappa tvÄ timmarna det tar att lÀsa lite ur ett manus och spela nÄgra skivor i radio. Jag vill inte veta vilken fÀrg alla pratares barn har pÄ ögonen. Jag vet inte ens fÀrgen pÄ mina egna barns ögon.
Birro sĂ€ger att han “vill se sina Ă€lskade barn vĂ€xa upp”. Hur mĂ„nga barn har han? Jag vet i alla fall att hans fru har tvĂ„. En som heter Totti och har nummer tio pĂ„ ryggen. Och sĂ„ Birro.
Förresten skiter jag i om mina barns ögon Àr blÄ eller bruna eller gröna. Mina barn Àr fantastiska i alla fall.