this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Direkt frÄn Hackebackeskogen

Majistern fyller 40 i dag. Men varje gÄng man lÀser eller hör honom undrar man nÀr han ska bli 4.

Han har tjatat om detta i varje tidning och tevekanal och pÄ varje twitterforum i flera Är nu pÄ det att ingen mÄ ha undgÄtt nyheten.

Sydsvenska Dagbladet SnĂ€llposten aka Sydsvenskan i Malmö har gĂ„tt pĂ„ finten – eller har Majistern tiggt sig till lite mediautrymme – och gjort en ‘intervju’ för tidningens familjesida.

DÀr sÀger Majistern pÄ sitt vanliga ödmjukt ÀlskvÀrda vis: Jag tar strider som jag vet att jag inte kan vinna. Samtidigt vill jag ocksÄ ha det pÄ det viset. Jag tycker att det Àr roligt att riskera lite.

SjÀlvklart. Bara ingen har nÄgon annan Äsikt och sÀger sÄ offentligt. Om detta ÀndÄ hÀnder exploderar den fragile Majistern som ett stycke kolerisk kordit och gallskriker i varje tidning och tevekanal och pÄ varje twitterforum att han Àr mobbad och förföljd och allra vÀrst Àr den dÀr förbannade pissblaskan Dagens Nyheter och att mÀnniskor hatar honom för att han Àr av den nobla italiska rasen och ingen svensk bonndrÀng med prilla och raggarskÄra och dessutom den ende i landet som vÄgar tala om Gud och som alltid stÄr för sina Äsikter och blablabla &c.

Detta Ă€r naturligtvis inte sant. MĂ€nniskor ‘hatar’ Majistern – fast det Ă€r egentligen fel ord: mĂ€nniskor tycker illa om Majistern – för att han Ă€r dum i huvudet och framför idiotiska Ă„sikter om saker han inte begriper och Ă€nnu fler skrattar Ă„t honom för att han poserar som ‘författare’ fast han varken kan stava eller formulera ens den enklaste mening pĂ„ svenska.

Den som inte kan det och Ă€ndĂ„ fortsĂ€tter att skriva för offentligen riskerar inte ‘lite’ utan allting. Och vad stĂ„r den för som alltid hĂ„ller med den som talade sist och aldrig har brytt sig om att skaffa sig en enda egen Ă„sikt utan alltid lĂ„nar frĂ„n Ă€n den ene Ă€n den andre och till och med den tredje och fjĂ€rde &c? Alltihop i en enda förfĂ€rlig röra.

Jag stÄr för vad jag sÀger och gör, det har jag alltid gjort. Jag vÄgar tala om Gud ocksÄ, men jag kÀnner en fantastisk flicka som Àr prÀst i Svenska kyrkan och hon gör det mycket bÀttre Àn jag, sÄ dÀrför överlÄter jag det Ät henne.

Majistern vill gĂ€rna spela rollen som ett slags litteraturens grand ol’ man, du vet han som har varit med lĂ€ngst och sitter pĂ„ alla svaren. Det tycker Majistern att han kan göra nu nĂ€r han Ă€r 40, för sĂ„ gammal har ju ingen annan mĂ€nniska blivit.

Sedan tar Majistern efter vanligheten i sĂ„ att han spricker: han sĂ€ger att han har “en tanke och en plan”. Men dĂ„ ljuger Majistern igen. MĂ€nniskor tĂ€nker med hjĂ€rnan och inte med det de sitter pĂ„ eller nĂ„gon annan kroppsdel. Bara inte Majistern för han har ingen hjĂ€rna och dĂ„ fĂ„r man lĂ„ta hjĂ€rtat va’ me’.
Men nĂ„gon bra metod Ă€r det inte, och det kan knappast kallas att ‘tĂ€nka’ heller. Fast man slipper ju att ta ansvar för det man sĂ€ger och gör.

Majisterns “tanke och plan – som kommer frĂ„n hjĂ€rtat precis som allt jag gör – Ă€r att avveckla det offentliga: alltsĂ„ tv, radio med mera och bli en författargubbe.”
Men varför gör han inte det dĂ„ utan fortsĂ€tter att hĂ€nga sig fast i rutan likt en bulldogg i universums sista toffel? Det Ă€r ju bara att sĂ€ga ajöss och goodbye till alltihop och flytta frĂ„n flashiga Södermalm i Stockholm till inte fullt sĂ„ glassiga… Ludvika.
Det Àr gjort pÄ en sekund för den som verklige stÄr för vad han sÀger.

Vad sÀger de i Ludvika? Om jag var rumpmas skulle jag ta det lÄnga benet före och lÀgga bÄda pÄ ryggen. Bara det att jag inte vet hur man utför ett sÄdant ekvilibristiskt trick ur den högre akrobatiska skolan.