this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Dåligt bättre än bra?

För tre månader sedan recenserades Birros senaste bok i en av lokaltidningarna där han bor och även ännu medverkade som bloggare. Recensionen publicerades i tidningens nätupplaga klockan tjugo över två på natten. Klockan tio minuter i åtta på morgonen exploderade Birros skalle och hela världen med den.
Recensionen utföll inte till Birros belåtenhet. Och är det något Birro inte tål… Jävlar, han måste ha fått två hjärnblödningar och en hjärtinfarkt. På en minut. Birro avslutade med buller och bång och omedelbar verkan sitt bloggande i lokalbladet. Tevekanaler och stora dagstidningar mobiliserades. Birro snörvlade och hånflinade skadeglatt om vartannat i varje program i en vecka.
Jag har i någon mån under hela mitt vuxna liv verkat i samma yrke som recensentens och aldrig sett något som ens kommer i närheten av Cirkus Birro. Och märkvärdigare ändå är att alla köpte grejen: Birro fick stå där och ljuga i varje svensk tevestudio om hur “nedvärderad” han hade blivit och med vilket “utsökt förakt” recensenten hade bemött både honom och hans bok.
Inte ett ord var sant. Det är inte tidningens bokanmälare som har blandat ihop sak och person: det är Birro som inte förmår skilja på sig själv och… sig själv. Jag tror att detta kan vara en definition av en människa med ett förstånd på rymmen.

Maniac in a mad man’s shoes

Jag recenserade själv för en tid sedan en bok som jag inte tyckte mycket om: den är uppriktigt sagt bland det sämsta jag någonsin har läst. Recensionen har inte tidigare publicerats, därför att i de tidskrifter där detta kunde ske vill man inte veta av negativa omdömen. Precis som Birro alltså, fast tvärtom.
En redaktör refuserade rent av recensionen med motiveringen att “den var för bra”. Vad ska en artikel vara i stället? För dålig?
I den mycket begränsade bransch där jag numera verkar ibland vill ingen läsa om ‘personangrepp’ heller. Varför då? Jag tycker att vi behöver fler personangrepp i svensk kulturdebatt. Så där som det var förr: när hovsångaren och senare operachefen John Forsell och tonsättaren och musikkritikern Wilhelm Peterson-Berger pucklade på varandra med knytnävarna på Gustav Adolfs torg. För något så obetydligt som en recension Peterson-Berger hade skrivit i Dagens Nyheter.
Forsell kunde vara riktigt jävla elak när han var på det humöret. När när en ung och osäker sopran frågade om operachefen trodde att hon ändå inte någon gång, kanske, skulle få användning för sin röstbegåvning, svarade Forsell tankfullt: “Tjaa – i sjönöd, kanske.”
I dag är det nästan ingen som gör så: denna ädla konstform är så gott som avskaffad. Jag känner egentligen bara två som håller på ännu: Guillou och Leffe GW.
Jag gillar Leffe. Han är av mina idoler i massmediesvängen: Leffe ger fan i det mesta. Det tycker jag att man ska göra. Leffe är cool på riktigt. Det är det bara han och Kristina Lugn som är av människor jag känner.

Jag har läst Birros senaste, och om någon hade bett mig recensera hans bok hade Birro krackelerat på fläcken i sitt tornrum efteråt. Och ändå är den anmälan som så upprörde Birro vid en jämförelse nästan oanständigt harmlös.
För att visa hur en sådan recension kunde se ut publicerar jag min artikel här. En recension som tar läsaren mer på allvar än fjäskar för en kolerisk och snarstucken författare. Jag har utelämnat bokens titel och författarens namn &c. för att inte ytterligare skämma ut upphovsmannen. Om någon ändå skulle genomskåda vem det handlar om ber jag denne uppmärksamme läsare att bevara den hemligheten oss emellan.
Recensionen är nedkortad i denna version men är ändå ganska lång. Därför publicerar jag den i tre avsnitt, med början i morgon eller kanske dagen därpå. Du som läser får tugga på naglarna till dess.

[To be continued: Rec del 1 Författare i fritt fall]