this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Varken levande eller döda

Det är otäckt! Majistern kände Micke också! Hade träffat honom över en öl på ett sunkigt sjapp i Göteborg en gång för hundra år sen. Och så en gång till för fem år sen på Hornstulls tunnelbanestation medan Majistern väntade på tricken.
Majistern känner många. Nästan alla som räknas, om man ska tro honom själv. Skidtfisk göre sig icke besvär. Majistern hatar makthavare som pesten men skriver inställsamma brev till statsminisrar och partiledare. Majistern är bästis med Tom Cruise och bundis med Jonas och Tåbira. Majisterns brorsa heter Tummetotti.

Nu finns Micke inte mer och dödens hyena är blixtsnabbt framme och snor åt sig ett stycke ställföreträdande medlidande av publiken. Majistern har vanan inne och vet hur man gör. Micke var extremt noggrann, extremt skicklig och extremt förberedd inför sina roller och toppade det hela [sic] med ett varmt, bultande hjärta. Som han höll i sina utsträckta kupade händer? Eller serverade blödande på ett silverfat? Om Majistern fick bestämma skulle det bli lag på att alla måste gå med sina naiva hjärtan i kupade händer.
En gång var Erland Josephson en av landets viktigaste skådespelare genom alla tider. I dag har denna roll övertagits av Micke. Det är att ta i mer än hängslena håller och dirket oförskämt mot Erland. Jag tror att Micke skulle hålla med.
Varför blir en människa nästan alltid så mycket bättre när hon är död än hon var när hon levde? Sådana personer som omtalas i nekrologerna och de snörvlande och snyftande kommentarerna i teve och tidningar om den dödes dagsnotering på kändisbörsen motiverar en sådan uppmärksamhet har ju aldrig funnits. Så här skrev den vedervärdige Varulven om Micke en gång. Mindre PK än så kan nog ingen vara och jag förstår ju att det inte är särskilt opportunt att säga så just i dag. Men man kan väl inte byta åsikt bara för att en människa tragiskt dör. Nu blir Micke i varje fall med eller utan min åsikt inte bättre som skådespelare än han var när han levde. Inte sämre heller. Alltid nåt.
Majistern kände inte Kurtan men mindes honom som en kompis i alla fall. Han kände inte Mikael Ljungberg och Kurt Cobain och Anders Göthberg heller. Men än sen: man får inte vara för nogräknad i sådana angelägna saker.

”Både konsten och livet hade en vägvisare hos honom. Han var en stig mellan konsten och livet och han gick inte den där stigen på tunga steg. Han gick den där stigen med en innerlig och stolt självklarhet.” Hyenans hycklande text handlar inte om Micke Nyqvist längre. Den handlar om någon annan.

Själv känner jag inte och har aldrig träffat en enda människa som har varit ens en kvartskändis utanför den egna inskränkta bekantskapskretsen i förorten. Ingen kommer heller någonsin fram till mig på tunelbanan varken levande eller döda med varma leenden och surrar och kramas och önskar mig lycka tll och hoppas att allt ska gå bra för mig i fortsättningen också fast ingenting någonsin har gått bra för mig.