this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Touch of Evil

En av de bästa filmerna jag vet är Orson Welles Touch of Evil från 1958. Men det började inte så bra: Welles inledde arbetet med att kasta det ursprungliga manuset i papperskorgen och skriva ett nytt på två veckor utan att ha läst boken heller. Han fick knappast något betalt för att både ha skrivit, regisserat och spelat huvudrollen. Sedan fick Welles sparken innan filmen var klar. Touch of Evil hade premiär i en version som hade klippts om och förkortats av filmbolaget mot regissörens vilja.
Så där såg Welles hela hollywoodkarriär ut: det var Han mot Filmbolaget. Knappast någon såg filmen i USA när den var ny. I dag finns Touch of Evil att köpa på DVD i det utförande som Welles ville se. Men då var regissören död sedan länge. Jag har köpt den, förstås. Så att jag kan titta när jag vill.
Det går inte att komma ifrån: Welles är en av vår tids främsta skådespelare och regissörer. I Touch of Evil är han magnifik som den groteske och skurkaktige polisen Hank Quinlan: en ful och farlig skithög i storlek XL. Guest star: Marlene Dietrich som mexikansk spågumma och bordellvärdinna med tysk brytning, guldringar i öronen och ivrigt blossande på en tunn cigarr. Det är otäckt bra. Lika härligt otäck som hela filmen är.
Det är inte bara jag som numera tycker att Welles sista film i Hollywood är ett mästerverk. Touch of Evil är samtidigt den sista stora film noir som spelades in under den klassiska perioden på 40- och 50-talen.
Touch of Evil har titeln En djävusk fälla på svenska. Alla som känner till någonting om film köper direkt. Touch of Evil är inte en film man hyr. Det är en film man ser många gånger.

Ful och farlig skithög