this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Sämre går bara inte

Jag var på bio i går. Jag sa för mindre än en vecka sedan att jag inte tänkte se den filmen. Och inte så långt innan lovade jag att aldrig mer köpa en biljett till en svensk biograffilm igen, men nu gjorde jag alltså det i alla fall.
Filmen jag stog där i kö till var förstås Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult och biografen var Spegeln på Västra Ågatan i Uppsala. I kön kom jag på att jag skulle ringa en tjej jag känner och fråga om hon ville titta på Åsa-Nisse med mig, men som vanligt hade jag glömt att ladda mobilen och det var nog lika bra för om jag hade ringt hade hon säkert trott att jag inte var riktigt klok.
Nej, jag ville inte heller följa Nisses bravader i Knohult på biografduken, men eftersom jag har skrivit lite om filmen tidigare tänkte jag att det minsta jag kunde göra var väl ändå att… ge den en chans åtminstone eller i varje fall ta reda på vad jag skrev om?
Och så stog jag alltså och trampade i kön till biljettkassan på biografen Spegeln på Västra Ågatan i Uppsala i går.

Stor salong för mycket liten film

Det var inte precis någon publikrusning men rätt mycket folk i salongen i alla fall, vilket jag tyckte var konstigt och ändå inte: hade det varit på Folkets Hus Bio i Tärnsjö hade jag fattat precis, för Åsa-Nisse kunde ha bott där i stället för i Knohult.
Bara inte i Stockholm, Göteborg och Malmö och framför allt inte i Uppsala med universitet och ärkebiskop och Pharmacia och sockerbagare Ofvandahls konditori. Det trodde i alla fall jag.
Men Knohult finns ju inte heller längre utom i våra föreställningar om days long gone: Knohult upphörde att existera samtidigt som människan först landade på månen. Lantisarna är en bristvara i Sverige sedan länge och i dag är vi alla i större eller mindre grad ‘stadsbor’.

Handlingen – om den rakt igenom idiotiska intrigen ens kan kallas så – går i korthet ut på att Nisse ska borra en brunn för att åkerspöket Eulalia inte ska vattna blommor med Nisses hemkörda och han måste ha borrat djupare än nödvändigt, för i en explosion ur underjorden är Nisse plötsligt oljemagnat och lilla Knohult självständig oljerepublik komplett med gissa vem som president. Det elaka oljebolaget anländer från Skåne för att komma över oljan och Nisses Dunderpump och det vill den svenska regeringen och självklart de snåla jävlarna i Knohult också.
Hjälp, vad nu: här kommer USA med sina attackplan. Hur i helvete ska det här gå?? Och alltihop bara för att ett rivjärn i Knohult hällde brännvinet i blomkrukorna.
Något vatten blir det förstås inte på Nisses tomt, så kärringen får fortsätta att protestbada i produktplacerad Champis i stället: jag antar för att kompensera för uteblivet bidrag från Svenska Filminstitutet.

Lika bra med läskeblask

Jag kan tyvärr inte meddela hur alltihop slutade, för jag gick innan dess. Det var omöjligt att sitta kvar i salongen: alltihop var outhärdligt.
En hemmasnickrad älg som ska snärja en annan älg [sic] och som man tror ska säcka ihop vilket ögonblick som helst. Ett virrvarr av knasiga dialekter som upphovsmännen tror ska föreställa småländska men som i själva verket inte existerar någon annanstans än i denna totalhavererade film som gick till botten innan den hamnade på klippbordet och borde ha skjutits i sank redan på manusstadiet.

Hade i alla fall koll på småländskan

En vansinnig hemvärnsman med hitlermustasch och likadan lugg som Adolf hade och några trädgårdstomtar med erektion och jøss og hjelp! nazisthälsning. Nisses medlöpare i dagdriveri och tjuvskytte tävlar i galopp på den tidigare omtalade älgen (som drivs av en moped!) och lanthandlare Sjökvist är ständigt kåt i sitt lilla varulager av kurtis och bröstkarameller och mjölpaket som exploderar.
Alla som någon gång har varit med i Parlamentet blixtrar förbi i någon urbota idiotisk scen och eftersom produktionsbolaget Strix är med på ett hörn får styrelseordförande och tidigare VD Robban vara lastbilschaffis i max trettio sekunder och vad i all världen hade Annika Andersson i den här filmen direkt från den dåliga smakens avstjälpningplats att göra?

Annika t.h. är alltid värd bättre

Jag har aldrig i mitt liv sett något så överlägset uruselt på bio och då har jag ändå sett Rymdinvasion i Lappland och Reine och Mimmi i fjällen och tills i går alla tiders svenska filmstolpskott: Kurt Olsson – Filmen om mitt liv som mej själv.

Det är uppenbart att manusförfattarna och produktionsbolaget haft för sig att när skitfilmer som Göta Kanal 2 och 3 och till och med Änglagård tredje gången för mycket har blivit självklara publiksucéer på landsortsbiograferna kan vi väl skaka liv i Nisse på Åsen också och tjäna en hacka på fåntrattarnas loppmarknad.
Men vad är det som får människor att göra sitt absolut sämsta i stället för sitt åtminstone någorlunda bästa? Det är ett större publikförakt än att pracka på människor ett pretentiöst pekoral som man har stuckit påfågelns fjädrar i stjärten på för att få det hela att se finare och förnämare ut än vad det är.
I någon mening är det vad Firma Luftpastejer AB i form av bedragarna Fredrik Boklund (regi) och Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar (manus) har gjort i Wälkom to Knohult också genom att ta “hela landets humorelit” som gisslan i ett från början helt och hållet räddningslöst projekt.
Och sedan står de där tre som aldrig har fattat ett skvatt av vad film är och hånflinar åt dig och mig och alla recensenter: Det är ju ni som inte begriper. Det ska vara så här dåligt. Jävla puckon.
Som om det fanns någon underbar och för alla utom dem själva dold poäng i att utföra vilket som helst arbete så dåligt det bara går. Lika horribelt ynkligt som att hela filmen är en katastrof. Det är bara att hoppas att regissör Boklund med flera aldrig mer får komma närmare en filmkamera och ett redigeringsbord än trehundra meter.
Finns det ingen filmkonsumentombudsman också som kan utverka ett lämpligt bötesbelopp med många nollor på slutet?

Borde ha klippts i små små små bitar

När jag vacklade ut från biografen Spegeln på Västra Ågatan i Uppsala var jag tvungen att genast uppsöka närmaste utskänkningslokal och svepa två fernet och skölja ner med en stor stark efteråt och nu vet jag en person som kanske blir arg på mig för hon har en ABSOLUT AVSKY för allt som andas alkohol och det tycker jag att fler borde ha men jag hade inte klarat av att stå där vid hållplatsen i minus tjugo och vänta på en buss som alltid är minst tjugo minuter försenad annars.

Nu ska jag trösta mig med att titta på en film som vid en jämförelse med Wälkom framstår som nästan ett mästerverk: Raggargänget från 1962 i regi av samme Ragnar Frisk som gjorde nästa alla de ursprungliga filmerna om Nisse Nilsson på Åsen.
Ernst Hugo hade platsat lätt i det cineastiska skeppsbrottet med titeln Wälkom to Knohult.

Jan Olof på det sluttande planet
och Ernst Hugo “i en närmast magnifik filmdebut”