this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Med ett kilo järnskrot i ansiktet

Jag har väntat i det längsta. Men till slut insåg jag att jag måste. Fast motvilligt.
Såg därför en av filmerna i den där millenniumtrilogin på DVD som alla pratar om för ett tag sen. Flickan som lekte med elden, tror jag att filmen hette. Den ska du akta dig för.

I böckerna är huvudpersonen och mästerhackaren Lisbeth Salander – även oöverträffad kampsportare och varje säkerhetschefs asociala, svartklädda, tatuerade, stormrika mardröm – cirka tjugo och ser ut som femton. Den slipprige författarens egen våta fantasi, måste man förstå. I filmen är hon minst trettio. Men ser ut som fyrtio. Med ett kilo järnskrot i ansiktet.
Alla har berömt Noomi Rapace i rollen som Salander. Det är absurt. Hon ser ut som om hon har sniffat lim för länge och agerar med hela den intellektuella inlevelsen hos ett murmeldjur. Ofrivilig komik utbryter varje gång lilla Lisbeth som väger högst 50 kilo brottas med busar som väger tre gånger så mycket. Helst flera stycken samtidigt och alla har pistol utom hon. Gissa vem som vinner i alla fall. Varje gång.

Larvig lesbisk sex, helst med könshår och allt, klarar sig ingen svensk film utan i dag. Det hjälper inte ens att skurkarna skjuter fanskapet fem gånger och slänger henne i en två meter djup grav och fyller på med några ton jord och grus: på morgonen uppenbarar sig Lisbeth på gårdsplanen för att strax bestraffa bovarna med värsta vedyxan i boden.

Punkig pojkflicka och urbanindian
Pippi med nosring i stället för fräknar och röda flätor:
alltid med döden i hälarna

På 70-talet spelade Gösta Ekman i varje svensk film. Sedan var en överviktig Lassgård den evigt nergångne och sjavige snuten i hundra lika förfärliga svenska kriminalare. Mannen för decenniet i svensk film är den utomordentligt triste Michael Nyqvist. Han ser ut som en sådan där huggkubbe de hade på landet förr och uppträder i varje scen med samma livliga mimik som man annars känner bäst igen hos en pingpongboll.

I Flickan som lekte med elden spelar han återigen samma roll som han alltid har gjort: den genomhygglige svenske mysmannen. Här är Nyqvist en journalist som alltid är mer sugen på sex än ett scoop: han kan sätta på när och var som helst. Det gör han också, eftersom ingen kvinna mellan 17 och 72 kan säga nej när murveln på dekis börjar fumla med blixtlåset i byxorna. Ingen fattar när Nyqvist hinner jobba.
När han dessutom en halv minut innan filmen slutar försöker agera också önskar man att filmkonsten aldrig hade blivit uppfunnen. Annars lufsar Micke mest omkring med sin axelväska och ser förbannad ut medan han väntar på lönen.

Micke har svårt att fokusera på låset

Vad Lena Endre har i filmen att göra vet jag inte, och det gör hon uppenbarligen inte själv heller. Endre måste ha gått fel: drottningen av Dramaten tror att hon spelar Shakespeare på stora scenen när hon i själva verket medverkar i ännu en simpel svensk snutrulle. Så där som när hon med Sveriges mest arroganta uppsyn snackar pensioner i en av millenniets mest misslyckade reklamfilmer. Kärringen von oben: 33 m.ö.h. hos Erik under gångbron till Katarinahissen i Stockholm.

Var har du din pension?
Jag har min på Cayman Islands

När Endre öppnar munnen i Flickan som lekte med elden är det inte bara åskådaren som får skämmas en gång till. Dialogen är ett skämt och all form av logik är noggrant raderad i manus, men jag fick för mig att Endre är Nyqvists chef på någon obskyr låtssrevolutionär blaska utan läsare fast med redaktion på en av Stockholms dyraste adresser. Om det stämmer vet jag också hur han har fått jobbet på den där konstiga tidningen.

Endre sa för en tid sedan i en debatt om sextrakasserier på jobbet att hon aldrig har blivit utsatt för det. Det har inte jag heller. Tråkigt nog. Men kanske är det därför Endre i dag alltid uppträder naken både på bio och på Dramaten?
Lady Macbeth i bara mässingen: hur jävla cool är det? Jag går inte på teatern för att se någon näcka på scen. Eller måste alla tanter över femtio strippa på bio numera? Får de inga jobb annars?

Intim chef

I Flickan som lekte med elden är alla skurkar stendöda karikatyrer. Vilket inte filmens hjältar och hjältinnor är avsedda att vara, men de blir det i alla fall. Det går att läsa mer ingående och trovärdiga personteckningar i telefonkatalogen. En enfaldig blond bjässe som klippt direkt ur en Bondfilm. Två imbecilla knuttar som kunde vara Åsa-Nisse och Klabbarparn på motorcykelsemester. För femtio år sedan.

Och så gamle värstingen Paolo Roberto som inledde sin karriär som meningslös mediakändis med att spöa upp oskyldiga nattvandrare i Kungsträdgården i Stockholm. Vad gör han i filmen? Han kan ju för fan inte ens stå rakt upp och ner framför en kamera på ett trovärdigt sätt. Tror aldrig att jag har sett något liknande på bio. En rakt igenom ruskig upplevelse.

Rapace och Nykvist och Endre: sämst hittills i detta millennium? Allra töntigast är Roberto: det är han alltid. Hasses grabb har regisserat.

C-skådis