this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Lollipop lollipop Jolly Roger i topp

Jag rÄkade halka in pÄ en repris av Gomorron Sverige i SVT i morse. DÀr satt programmets evige Everdahl och babblade bio tror jag för jag halkade in alldeles efterÄt om den senaste Pirates of the Carribbean med Johnny Depp och med den svenska titeln Salazars hÀmnd.
Men börjar folk inte tröttna pÄ piratfilmer nu, undrade stÀndiga knÀppsallen Marianne Rundström inifrÄn sin nersuttna soffa. De har ju gjort sÄna filmer i ett kvarts sekel nu. Det kanske Àr SVT som har rÀtt och hon som har fel: att det Àr dags för den kacklande hönan Marianne att sluta nu och har varit sÄ vÀldigt lÀnge.

Hönan har noll koll. Michael Curtiz regisserade klassikern Kapten Blod med radarparet Errol Flynn och Olivia de Havilland samt den elegante tidigare shakespearetolkaren Basil Rathbone som skurken 1935. Och följde upp med Slaghöken ihop med Flynn och de Havilland igen 1940 innan han skapade en av alla tiders bÀsta filmer Casablanca med Bergman och Bogart 1942. Hönan Àr tillrÀckligt gammal för att ha hunnit se Flynns och de Havillands piratfilmer pÄ matiné flera gÄnger.

Jag fick en lattjo DVD-box frĂ„n USA förnĂ„gra Ă„r sen. Pirates of the Golden Age med fyra filmer. Against All Flags. Buccaneer’s Girl. Yankee Buccaneer. Och Double Crossbones. De tre sista kan man glömma. LĂ„dan Ă€r vĂ€rd att ha bara för Against All Flags frĂ„n 1952 och i regi av George Sherman, dĂ€r kapten Brian Hawke i brittiska flottan jagar och förĂ€lskar sig i piratdrottningen Spitfire Stevens med hemmahamn pĂ„ Madagaskar. Himlen över Hawke och de vilda sjörövarna pĂ„ Indiska oceanen förmörkas emellanĂ„t av rivalen kapten Roc Brasiliano som vill ha mycket av allting: bĂ„de piastrar och piratpinglor. Errol Flynn i typisk viril och spĂ€nstig roll och alltid lika hĂ€rliga rödhĂ„riga Maureen O’Hara som vĂ€rldens vackraste sjörövare. Anthony Quinn med fĂ„nig tangorabatt i en rĂ€tt tidig roll som vĂ€rsta filmskurken. Vem tror du det Ă€r som seglar i vĂ€g med kapten Spitfire nĂ€r sjörövarsolen sakta sjunker i havet i vĂ€ster?

Det finns ingen som gör sĂ„dana hĂ€rligt hopplösa filmer i dag. Nu Ă€r de flesta bara rĂ€tt och slĂ€tt
 helkassa. Även dĂ„liga filmer var av den anledningen för det mesta mycket bĂ€ttre förr.

Röde piraten frÄn 1952 i regi av Robert Siodmak med Burt Lancaster i polkagrisrandiga lÄngkalsonger och blixtrande blÀndvita blekta tÀnder. En solklar favorit nÀr man var nio Är och i synnerhet dÄ hjÀltarna sprang pÄ botten med en bÄt övder huvudet. Det Àr inte svÄrt att se var Pirates of the Caribean Svarta pÀrlans förbannelse har snott flera av sina idéer. Det ovÀntade greppet med en jÀttelik atlantÄngare [sic] vid horisonten medan bovbesÀttningen frÄn 1700-talet dinglar i ett fÄngstnÀt högt ovanför har ingen prövat efterÄt. VÀrt dubbla entrébiljetten!

Sjörövarfilmen 1982. Det Àr grejer, vill jag lova! DÀr ligger hela resten av gÀnget lÄngt i lÀ! 14 minuter med Per Myrberg som berÀttarröst i en animerad filmversion av Lennart Hellsings klassiska Sjörövarbok frÄn 1965 med illustrationer av Paul StrÞyer. Lollipop lollipop Jolly Roger I topp! Kapten Böös slog sig lös med en nakendansös! BÀttre gÄr bara inte!