this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Inte bara Bergman

Om ‘kult’ betyder att tidigare orĂ€ttvist förbisedda filmer (det handlar nĂ€stan alltid om film, men Ă€ven ‘kultbok’ och ‘kultfigur’ förekommer) fĂ„r en senkommen Ă„terupprĂ€ttelse Ă€r det bara bra. I Sverige gjordes sĂ„dana filmer gĂ€rna under 50-talet av Egil Holmsen och Arne Ragneborn. De hade tidstypiska titlar som Farlig kurva och Fartfeber, Flamman och Farlig frihet. Dessa filmer beskriver ungdom pĂ„ glid i storstaden Stockholm: ruffiga interiörer frĂ„n det nyss uppfunna Folkhemmets bakgĂ„rd. Flamman Ă€r en prostituerad Catrin Westerlund och regissören hennes hallick. Inga Gill och Sif Ruud Ă€r tvĂ„ av Flammans kolleger i gatslinkeriet. Och Elise Ottesen-Jensen spelar sig sjĂ€lv som dĂ„tida frigjord sexualupplysare. I Farlig kurva Ă€r Stig Olin stöddig motorcykelknutte och simpel smĂ„tjuv med sĂ€rskilt ofint sĂ€tt mot flickor. Om han inte fĂ„r ligga med dem nĂ€r de har fĂ„tt Ă„ka med en svĂ€ng bak pĂ„ bĂ„gen slĂ€nger han av ‘bönorna’ och lĂ„ter dem gĂ„ hem. Och i Farlig frihet gĂ„r Inga G pĂ„ gatan igen. Gemensamt för detta slags filmer Ă€r att de ofta har ett seriöst och angelĂ€get socialt budskap dĂ€r gravallvaret med tiden har övergĂ„tt till töntigheter. I denna mening sĂ€ger Fartfeber och Flamman Ă€ndĂ„ mer om Sverige för 50 Ă„r sedan Ă€n Bergmans filmer frĂ„n samma tid.
‘Kultfilm’ definieras sĂ„ hĂ€r i Nationalencyklopedin: “film som vid premiĂ€ren varken blev en framgĂ„ng hos Ă„skĂ„darna eller kritiken men som efter en tid upptĂ€cks av en del av publiken [
]”. Ett fint sentida sĂ„dant exempel Ă€r Roy Anderssons film Giliap frĂ„n 1975 med Thommy Berggren och Mona Seilitz i huvudrollerna. Jag pĂ„stĂ„r att det var Lars Forssell som ensam rehabiliterade denna utmĂ€rkta film till den plats i svensk filmhistoria dĂ€r den hör hemma.

Visste allt om film

Till aldrig riktigt flygfĂ€rdiga filmer fĂ„r nog i alla fall Ragnar Frisks RaggargĂ€nget rĂ€knas med Jan-Olof Strandberg som den mindre begĂ„vade ‘Kritan’ och Ernst-Hugo JĂ€regĂ„rd som riktiga rötĂ€gget ‘Berra’. Han Ă€r sĂ„ tuff att han knuffar tjejer pĂ„ nernött fik för missanpassad bilburen ungdom med för mycket fritid. Carli Tornehave, Solveig Ternström och Laila Westersund syns i andra roller som det Ă€r svĂ„rt att efterĂ„t befria sig frĂ„n. Att Strandberg var 36 Ă„r och JĂ€regĂ„rd 34 nĂ€r filmen spelades in hör liksom bara till. Filmens reklamslogan löd: “De hade ungdomens heta begĂ€r pĂ„ livet och fartens extas i blodet!!!!” Men Berra blir skitfull pĂ„ en Coca-Cola. “Svensk film pĂ„ neandertalnivĂ„â€, skrev Mauritz Edström i Dagens Nyheter. Frisk Ă€r för övrigt regissör till nĂ€stan alla Åsa-Nissefilmerna.

RötÀgg pÄ raggarfik

I samma kulturskatt ingĂ„r Ă€ven Olle Hellboms Raggare! DĂ€r spelar en för tiden mycket urringad och avklĂ€dd Christina Schollin frĂ€cka raggarbruden ‘Bibban’, som först Ă€r ihop med vĂ€rsta hĂ„rdingen Roffe och sedan hinner ‘kila stadigt’ en stund med den bussigare och mycket mindre framfusige Lasse innan hon omkommer i en bilkrasch och filmen Ă€ntligen slutar. I samma film utför Ă€ven Anita Wall ett dödsdömt solodansnummer pĂ„ ett vingligt kafĂ©bord pĂ„ gĂ€ngets stamstĂ€lle. Det borde hon inte ha gjort: den scenen kunde ha sĂ€nkt senare mycket skickliga fröken Wall för gott. Hellbom Ă€r annars mest kĂ€nd för att ha regisserat ett antal filmer efter Astrid Lindgrens böcker.

BÄt lika bra som baksÀte i bil

I dag kĂ€nns sĂ„dana oblyga prestationer och denna tid mest vemodigt avlĂ€gsna. Det finns ingen som gör sĂ„dana hĂ€rligt skitdĂ„liga filmer lĂ€ngre. Eller rĂ€ttare: dĂ„ hĂ€nde det att Ă€ven konstnĂ€rliga katastrofer hade nĂ„gon obestĂ€mt storslagen kvalitet som gjorde att biopubliken inte storknade alldeles. Det finns inga sĂ„dana filmer som har det i dag. Nu Ă€r de bara rĂ€tt och slĂ€tt
 helkassa. Även dĂ„liga filmer var av den anledningen för det mesta mycket bĂ€ttre förr.
DĂ€rför Ă€r kanske Jan Halldoffs idiotoriginella RötmĂ„nad frĂ„n 1970 en av de sista svenska filmerna som enligt denna definition och i ordets mest positiva betydelse kunde kallas en ‘kalkonklassiker’. Jag begriper ingenting av vad regissören vill sĂ€ga med sitt verk, men jag tycker Ă€ndĂ„ att RötmĂ„nad Ă€r en mycket fin film.

Bella, kokott i RötmÄnad

Arne Mattssons deckare frĂ„n 50-talet med privatspanarparet kapten Hillman och klipska hustrun Kajsa utspelar sig i helt andra miljöer Ă€n Holmsens och Ragneborns filmer frĂ„n samma tid, men Ă€r Ă€ndĂ„ klart sevĂ€rda Ă€nnu ett halvt sekel efterĂ„t. I varje fall de tre första: sedan blir det mer ‘skoj’ Ă€n spĂ€nnande. Det Ă€r dĂ€r Karl-Arne Holmsten aldrig syns utan en cigarett och Annalisa Ericson alltid springer omkring som pĂ„ styltor i stenrösen och pĂ„ stallbackar iförd skor med stilettklackar. SĂ„dana filmer har inte heller nĂ„got bĂ€st-före-datum.

SÀmsta svenska film i nÄgorlunda nutid? Jag har sÄ klart inte sett alla som kunde kvalificera sig till en sÄdan utmÀrkelse. Men totalhaveriet Reine & Mimmi i fjÀllen mÄste vara en stark kandidat till att hamna högt upp pÄ en sÄdan lista. Regi, dialog och skÄdespeleri: allt Àr Ät helvete. Inte ens Ing-Marie Carlsson klarar av att rÀdda den förfÀrliga rullen.

Satsar stenhÄrt pÄ det sÀmsta:
ingen dÄlig rulle utan Kjelle
Next stop: Knohult

Besökarna med Kjell Bergqvist. Och Johannes Brost som spökjÀgare. GrÀsligt. Gangster med Persbrandt som svensk maffiaboss och Bergqvist, sÄ klart, som jagar honom. I den filmen Àr det alltid natt i Stockholm och sÄ regnar det hela tiden. Lika sÄ gott, för dÄ slipper man se det mesta av elÀndet. Rickard Hoberts dödskallemÀrkta kalkon Tre solar. Gissa vem som Àr med dÀr ocksÄ. Kan bara rekommenderas till dem som avskyr film.
Det trĂ„kigaste som finns pĂ„ bio Ă€r annars utan tvekan alla filmer som i reklamen kallas ‘komedier’. Allra vĂ€rst Ă€r de som filmbolagen Ă€ven kallar ‘romantiska’.
Het snö av Torbjörn Axelman Ă€r en annan frĂ€mmande och rĂ€tt onödig fĂ„gel pĂ„ svenska biodukar. DĂ€r spelar Sven-Bertil Taube racerförare och distribuerar Ernst-Hugo (igen!) narkotika. Ann-Kristin Mollvig Ă€r underbar som grĂ€vande journalisten Michelle och Ulf Brunnberg stygg underhuggare till storlangare StenhĂ€ll med vassa repliker typ: “JĂ€vligt stilig brud du har! Ett riktigt kĂ„tpiller, va’? Du ser jĂ€vligt dum ut, vet du om det egentligen? Va’? Stick hĂ€rifrĂ„n!” Sublimt.

Mademoiselle Mareau och racerbilist Bobby Flyckt

Thriller – en grym film var den första svenska film som totalförbjöds av censuren pĂ„ grund av sitt extremt vĂ„ldsamma innehĂ„ll. TvĂ„ gĂ„nger för sĂ€kerhets skull. I denna skrĂ€pklassiker spelar Christina Lindberg den enögda (am. titel: They Call Her One Eye) hĂ€mnerskan Frigga (aka Madeleine) som mördar mĂ€n utan att yttra ett enda ord pĂ„ 82 minuter – och 26 bortklippta.
Frigga, som har varit stum sedan sjuÄrsÄldern, blir kidnappad av den ruggiga hallicken Tony som gör henne beroende av heroin och tvingar henne att prostituera sig. NÀr hon börjar slÄss med sin första torsk fÄr hon ögat utstucket av Tony. Snart har Frigga en regelbunden kundkrets av sadistiska kunder.
Med lapp för ögat planerar Frigga för en hÀmnd som fÄr publiken att trilla ur skorna. Hon börjar trÀna karate, lÀr sig köra bil och hantera skjutvapen med mera för att göra pinan kort för sina plÄgoandar. Och sÄ sÀtter hon igÄng. Frigga skjuter ihjÀl sina gamla kunder en efter en. Slutligen begraver hon Tony upp till nacken och lÄter en hÀst dra av honom huvudet.
Quentin Tarantino har i flera intervjuer berÀttat att det var Thriller som inspirerade honom till filmerna Kill Bill 1 och Kill Bill 2 med Uma Thurman i huvudrollen och med Lindbergs svarta lapp över ögat. Lindberg Àr en bÀttre skÄdespelerska Àn mÄnga har för sig: det Àr filmerna som inte riktigt hÀnger med. Hon Àr vÀl vÀrd Tarantinos uppmÀrksamhet 30 Är efter den egna avklÀdda karriÀren.

Jag tycker att det Àr rÀtt lÀckert: svensk film Àr inte bara Bergman, Bo Widerberg och Jan Troell. Victor Sjöström och Mauritz Stiller Àr det vÀl snart ingen som minns lÀngre utom de allra mest inbitna filmfantasterna.
Det Ă€r ocksĂ„ dĂ€rför filmer om Åsa-Nisse aldrig kan bli ‘kult’. Äkta ‘kult’ kan aldrig bli föremĂ„l för betraktarens hĂ„ngrin.