this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

För att inte tala om vad Jefferson hade sagt

’Vems’ Ă€r USA? Finns det nĂ„t USA mer? Eller heter det Donald Trump Inc. nu? Disgusting!

SĂ„ dĂ€r kan man hĂ„lla pĂ„, hur lĂ€nge som helst, och Mattias har alldeles rĂ€tt. Dagens USA Ă€r inte mitt heller. Eller sĂ„ hĂ€r: Bogey och Bacall och John Huston och Dalton Trumbo och Orson Welles och Hunter S Thompson och Raymond Chandler och Dashiell Hammett och Lillian Hellman och Dorothy Parker och Hemingay och Faulkner och Steinbeck och Frank Lloyd Wright och Buckminster Fuller och Lewis Mumford och Jack London och John Reed och Eugene O’Neill och Emma Goldman och Upton Sinclair och Paul Robeson och Isadora Duncan och Leonard Bernstein och Woody Guthrie och Pete Seeger och Phil Ochs och Tom Paxton och Tom Waits och Neil Young och Willie Nelson och gubevars Bob Dylan.

Men John Wayne? Fan vet. Han Àr en av mina absoluta idoler pÄ bio. Men bara som westernhjÀlte i odödliga filmer som Stagecoach och Red River, Fort Apache och She Wore a Yellow Ribon och Rio Grande, The Searchers och Rio Bravo och The Man Who Shot Liberty Valance. Och i John Fords komedi The Quiet Man. I varje annat sammanhang pÄ vita duken Àr Wayne nÀrmast outhÀrdlig. Han hade sjÀlvklart röstat pÄ galningen Trump.

För oss som minns John Wayne flyter femtio Är av filmskapande samman till en enda outplÄnlig och till synes oundviklig bild: en bjÀsse till karl i cowboyklÀder i ett Ànnu större land, visserligen ett Är Àldre för varje film men stÀdse lika skottsÀkert oövervinnelig.
Vilken förvrĂ€ngd uppfattning John Wayne Ă€n kan ha förmedlat om USA och mĂ€nniskorna dĂ€r har denna bild Ă€ndĂ„ etsat sig fast pĂ„ Ă„skĂ„darens nĂ€thinna: likt en överlevande frĂ„n en annan tid – pĂ„ filmduken likavĂ€l som utanför biografsalongens bedrĂ€gliga klĂ€robskyr – var det John Wayne som stod dĂ€r rakryggad i varje prĂ€riestorm med den aggressiva sjĂ€lvsĂ€kerheten hos den som vet att det han gör alltid Ă€r det rĂ€tta medan han vĂ€ntar pĂ„ lĂ€mpligt tillfĂ€lle att i ett enda avgörande drag tillintetgöra sin motstĂ„ndare.

Den John Wayne de flesta av oss kÀnner bÀst igen Àr John Wayne nÀr han spelar huvudrollen i Howard Hawks Rio Bravo (1959): ett fullÀndat psykologiskt portrÀtt av en rollgestalt som hade utvecklats oavbrutet frÄn Stagecoach (i regi av John Ford 1939) via Fort Apache (JF 1948), She Wore a Yellow Ribbon (JF 1949) och Rio Grande (JF 1950) till The Searchers (JF 1956) och The Man Who Shot Liberty Valance (JF 1961). Det Àr en bild som inte hamnar lÄngt frÄn seriernas vÀrld.
I Rio Bravo heter huvudpersonen John T Chance: en sheriff i en gudsförgĂ€ten hĂ„la pĂ„ prĂ€rien som hĂ„ller en fĂ„nge inlĂ„st mot förfĂ€rande dĂ„liga odds och bara motvilligt inser att han mĂ„ste ta emot den hjĂ€lp som nĂ„gra fĂ„ anstĂ€ndiga mĂ€nniskor erbjuder honom: en suput, en pojkspoling, en krympling och en kvinna med tvivelaktigt rykte. HĂ€r personifierar John Wayne en sjĂ€lslig styrka som Ă€r omöjlig att skilja frĂ„n hans egen trumpna tjurighet. NĂ€r han Ă€r oförskĂ€md – eller till och med har fel – Ă€r Ă„skĂ„daren Ă€ndĂ„ fullstĂ€ndigt övertygad om att han har alla skĂ€l i vĂ€rlden att upptrĂ€da som han gör. Vi möter en man som har lĂ€rt sin lĂ€xa den hĂ„rda och krokiga vĂ€gen – och som fortfarande har en del att lĂ€ra sig.
Han – sheriffen, men ocksĂ„ skĂ„despelaren och symbolen John Wayne – kommer frĂ„n ingenstans: han har uppfunnit sig sjĂ€lv. I Rio Bravo Ă€r John Wayne alldeles precis lagom skamfilad för att vĂ€cka vĂ„r odelade sympati – och han lĂ€mnar oss med en övervĂ€ldigande och nĂ€rapĂ„ ödesbestĂ€md kĂ€nsla av ett slags moralisk symmetri: ingenting sĂ„ komplicerat som lag och rĂ€tt utan snarare
 rĂ€ttrĂ„dighet.

Om sheriff Wayne i andra filmer spelar
 sĂ€g
 en Starbuck med sexskjutare, för att ta en figur ur Herman Melvilles Moby Dick: den gudfruktige sjömannen som utifrĂ„n sina begrĂ€nsade förutsĂ€ttningar handlar utan att nĂ„gonsin tveka – dĂ„ Ă€r John Wayne i Howard Hawks Red River (1948) och John Fords The Searchershelt enkelt
 kapten Ahab: den gode och rĂ€ttĂ€nkande amerikanen som driver sig sjĂ€lv bortom det mĂ€nskliga förnuftets alla kĂ€nda grĂ€nser in i vansinnets stelfrusna och bottenlösa mörker. Hans förpliktelse mot mĂ€nsklig heder och anstĂ€ndighet reduceras till en hĂ€rdsmĂ€lta av hĂ€mnd. I den rollen framstĂ„r John Wayne som moraliskt överlĂ€gsen andra mĂ€nniskor, men inte i social mening: inte för att nĂ„gon alltid mĂ„ste ta hand om det smutsiga jobbet i samhĂ€llet; inte för att han har en sĂ€rskilt utprĂ€glad kĂ€nsla för vad som Ă€r rĂ€tt och fel – utan pĂ„ grund av sina egna tvivelaktiga motiv. Högmodets synd rörs samman med ett oförsonligt och mordlystet trots: inför vĂ„ra ögon förvandlas John Wayne frĂ„n en vanlig hygglig kille till en domedag i cowboystövlar, alltid redo att krossa vĂ€rlden – för att rĂ€dda den frĂ„n sig sjĂ€lv.
BĂ„de Red River och The Searchers utspelar sig till största delen i Texas strax efter inbördeskriget. I The Searchers spelar John Wayne Ethan Edwards: fortfarande i sydstatsarmĂ©ns grĂ„ uniformsbyxor kommer han 1868 tillbaka frĂ„n kriget till sin brors (och familjens) ranch i Texas under en himmel som hĂ€nger sĂ„ blytung över Edwards och hans hĂ€st att Ă„skan tycks braka lös i samma ögonblick som han stiger över tröskeln till anförvanternas hus. De tre Ă„ren efter krigsslutet har Ethan Edwards uppenbarligen ridit i egen regi. Vi anar att han har Ă€gnat nĂ„gon tid Ă„t att rĂ„na banker: han presenterar en sĂ€ck nyprĂ€glade guldmynt för brodern och hans familj utan att redogöra för var han har fĂ„tt dem ifrĂ„n. Det dröjer inte lĂ€nge förrĂ€n familjen Ă€r utplĂ„nad av comancherna – alla utom Ethan Edwards unga brorsdotter Debbie som förs bort av indianerna. Edwards ger sig av tillsammans med sin adopterade brorson – till hĂ€lften vit, till hĂ€lften comanche – för att hĂ€mta henne tillbaka: efter att ha genomkorsat en kontinent frĂ„n Canada till Mexico hittar de flickan fem Ă„r senare. Men nu har Debbie vuxit upp frĂ„n en oskyldig jĂ€ntunge med trasdocka och flĂ€tor till en ung kvinna som lever tillsammans med comanchernas hövding Cicatrice i hans tĂ€lt – och vi förstĂ„r med ens att det enda Ethan Edwards har lĂ€rt av sin lĂ„nga jakt Ă€r insikten att han mĂ„ste döda henne. Och kunskapen att han verkligen önskar göra det.

I Red River spelar John Wayne boskapsÀgaren Tom Dunson. Hans adopterade son (det var Montgomery Clifts debut och genombrott pÄ film; Clift tackade tio Är senare nej till att spela Dean Martins roll i Rio Bravo) kommer tillbaka frÄn kriget bara för att finna att faderns ranch stÄr inför sin omedelbara ekonomiska ruin. Den Äldrande Dunson bestÀmmer sig för att satsa allt pÄ ett kort: han ska driva sina tiotusen kor hela vÀgen till de nyöppnade köttmarknaderna i Missouri. En sÄdan marsch har ingen gjort före honom. Den lÄnga och mödosamma fÀrden inleds med glatt humör och stora förhoppningar, men det dröjer inte lÀnge förrÀn Dunson pressar sina cowboys lÀngre Àn nÄgon mÀnniska kan uthÀrda. Kofösardisciplinen knakar orovÀckande i fogarna, men Dunson har förlorat all kontakt med verkligheten: han ökar bara takten ytterligare. Han vÀgrar att lyssna ens pÄ de mÀn han hittills har litat mest pÄ i livet: han börjar dricka alltmer okontrollerat och kan inte lÀngre sova utan sin peace maker inom omedelbart rÀckhÄll.
Hela lÀgret genomsyras av en odefinierbar fasa: efter en förödande stampede deserterar nÄgra av karlarna. Dunson ser till att föra dem tillbaka. De har stulit lite proviant och stÀlls upp pÄ rad för att skjutas, men i ett ögonblick av skrÀckinjagande beslutsamhet Àndrar sig Dunson: de ska hÀngas i stÀllet. Han sÀtter sig över det slags oskrivna lag som alla nÀrvarande kan identifiera sig med och förstÄ: dÀrigenom ersÀtter han VÀsterns okomplicerade och handfasta rÀttvisa med meningslös och simpel sadism.
Genom sitt handlande tar Dunson steget över grĂ€nsen till ett territorium dit ingen lĂ€ngre vill följa honom. Inför det överhĂ€ngande hotet av myteri drar han sin revolver, men nĂ„gon skjuter den ur handen pĂ„ honom. Hans son tar kommandot över det fortsatta företaget. Den vingklippte Dunson lutar sig mot sin hĂ€st: han pĂ„minner om en gud som ingen lĂ€ngre tror pĂ„. Han blir lĂ€mnad ensam kvar i ödemarken medan de andra fortsĂ€tter – men inte förrĂ€n han högtidligt svurit att hinna ifatt sin son och döda honom.

Det Ă€r den storslagna iscensĂ€ttningen av dessa tvĂ„ filmer: Red River nĂ€r tiotusen kor med en alldeles överraskande elegans – om det Ă€r ordet? – försiktigt sĂ€tter klövarna i vattnet för att vada över floden. Och Monument Valley i The Searchers som faktiskt förstorar skĂ„despelarnas rollgestalter ocksĂ„ nĂ€r dessa krymper inför publikens ögon. Men som Edwards eller Dunson vĂ€grar John Wayne att vare sig vĂ€xa eller lĂ„ta sig förminskas. SĂ„nt tjafs: han har andra och viktigare ting att bestyra. NĂ€r den konflikt hĂ„rdnar som hans rollfigurer stĂ€dse Ă€r den yttersta orsaken till och dessa vĂ€lkomnar det galopperande vansinnet som den förbannelse de uttalat över sig sjĂ€lva tycks deras motstĂ„nd innefatta inte bara motspelarnas handlingar utan rent av alltings naturliga ordning. Om Ethan Edwards blott hade dröjt lite lĂ€ngre inför miraklen i det landskap han fĂ€rdas genom [enastĂ„ende skickligt fĂ„ngat av fotografen Winton Hoch] pĂ„ jakt efter sin bortrövade brorsdotter kan det hĂ€nda att han insett att hans Ă€rende i allt vĂ€sentligt saknar betydelse.
Men: precis som Ahab, som veknar nĂ€r han tar sig tid att reflektera över oceanens oĂ€ndlighet och himmelska harmoni – och dĂ€rför i vredesmod och förfĂ€ran stöter denna insikt ifrĂ„n sig – Ă€r Edwards oemottaglig för varje meddelande frĂ„n gud.

I Red River och The Searchers Ă€r vi miltals frĂ„n de vardagliga bekymren i Rio Bravo. HĂ€r befinner vi oss i ett rike dĂ€r brutala mord hör till spelets sjĂ€lvklara regler – och bĂ„de Edwards och Dunson har dyrt och heligt lovat att utföra dem. Det faktum att Edwards inte dödar sin brorsdotter och Dunson inte tar livet av sin son förtar blott lite om ens nĂ„got av filmernas budskap: John Waynes agerande skrĂ€mmer oss i vĂ„r ombonade biograffĂ„tölj dĂ€rför att han, bĂ„de som mĂ€nniska och privatperson, har accepterat sina rollfigurers skoningslösa val. Det har aldrig funnits nĂ„gon skĂ„despelare i vĂ€rlden som kunde ha spelat de rollerna bĂ€ttre Ă€n John Wayne.
I scen för scen i The Searchers och Red River inser vi att John Wayne noga prövar sina rollfigurers motiv och handlingar – och finner att de Ă€r berĂ€ttigade. Ja, till och med mer Ă€n sĂ„: de Ă€r alldeles i sin ordning. Med en trollerilĂ„da av olika kĂ€nslouttryck – den utmattade och skadskjutne Dunson dĂ€r han hĂ€nger över sin hĂ€st; Edwards avsmak nĂ€r upptĂ€cker hur Ă„ratal av fĂ„ngenskap hos indianerna har förvandlat tvĂ„ vita kvinnor till babblande idioter – förmedlar John Wayne den obevekliga insikten till Ă„skĂ„daren att om han sjĂ€lv stĂ€lldes inför samma val som hans rollgestalter skulle han handla pĂ„ precis samma sĂ€tt som de. Eller önska att han kunde. Just dĂ€rför att dessa villkor Ă€r fasansfulla – och inte det minsta hjĂ€ltemodiga utan tvĂ€rtom en snedvriden förvrĂ€ngning av de valmöjligheter som stĂ„r varje hjĂ€lte till buds – lĂ„ter John Wayne oss bevittna med vilken enastĂ„ende teknik han omsĂ€tter sĂ„dana obarmhĂ€rtiga krav i handling.

Mycket fĂ„ skĂ„despelare hamnar i sĂ„dana livsavgörande och sjĂ€lsligt katastrofala kriser – och nĂ€r de nĂ„gon gĂ„ng gör det gömmer de sig bakom en rökridĂ„ av beprövade teatertrick: de spelar över för att avskĂ€rma sig sjĂ€lva och publiken frĂ„n filmens handling, eller ocksĂ„ spelar de ‘under’ till den grad att de knappast syns för att förmedla ett personligt avstĂ„ndstagande.
De kan ocksÄ göra som Robert De Niro i Taxi Driver eller Al Pacino i Godfatherfilmerna. De lever sig sÄ in i sina roller att de som mÀnniskor bokstavligen försvinner: det gÄr inte lÀngre att skilja skÄdespelaren frÄn rollfiguren. I biografpublikens medvetande Àr de dÀrför personligen oskyldiga till de brott dessa rollfigurer begÄr.
John Wayne Ă€r en outsider lookin’ in: han ser pĂ„ medan intrigen utvecklas mot sitt obarmhĂ€rtiga slut, ocksĂ„ nĂ€r han sjĂ€lv som ett slags förestĂ€llningens deus ex machina driver handlingen framĂ„t: vi kan rent av kĂ€nna hur han tĂ€nker medan han agerar. Han kastar sig inte huvudstupa rakt in i rollen: han nĂ€rmar sig den försiktigt och trĂ€nger in i rollfigurens karaktĂ€r steg för steg – tills han stiger ut igen pĂ„ andra sidan som en alldeles annan mĂ€nniska.

The Searchers Ă€r tveklöst John Waynes bĂ€sta film – med Red River omedelbart efter. Den Ă€r dĂ€rmed ett mĂ€sterverk i amerikansk filmhistoria: ett faktum som nĂ€stan ingen kritiker förstod pĂ„ 50-talet. Inte för att The Searchers Ă€r en film som Ă€r svĂ„r att förstĂ„: den grĂ€ver i stĂ€llet desto djupare i en mĂ€nniskas inre. I dag Ă€r ocksĂ„ John Waynes antihjĂ€lte i The Searchers stĂ„ende rekvisita pĂ„ bioduken.
De tvĂ„ frĂ„gor Ethan Edwards stĂ€lls inför Ă€r: Vad ska jag göra med Debbie? Och, som en fortsĂ€ttning – med en textrad frĂ„n den ballad som sjungs medan rollistan presenteras: “What makes a man wander and turn his back on home?” Den andra frĂ„gan blir: kommer Ethan Edwards/John Wayne nĂ„gonsin hem?
NĂ€r The Searchers börjar besöker Ethan Edwards hemmet en kort stund. I filmens sista scen – nĂ€r han försonas med sig sjĂ€lv genom att avstĂ„ frĂ„n att döda Debbie sedan han rĂ€ddat henne frĂ„n indianhövdingen Scar och tar henne med tillbaka till de vita – stiger han aldrig över tröskeln till sitt hem. Ethan Edwards hem finns inte lĂ€ngre – utom i det som har varit: han Ă€r det förgĂ„ngna som mĂ„ste gĂ„ under för att andra ska kunna fortsĂ€tta vidare vĂ€sterut och föra det vita Amerikas civilisation hela vĂ€gen till Stilla havet. Ethan Edwards framtid Ă€r densamma som den döde comanches han sköt genom bĂ„da ögonen för att denne skulle fĂ€rdas för evigt som en hemlös i de sĂ€lla jaktmarkerna. Ethan Edwards kommer heller aldrig att hitta nĂ„gon plats i livet dĂ€r han kan slĂ„ sig ner och fĂ„ ro i sin sjĂ€l.

I John Fords Young Mr. Lincoln (1939) förekommer en scen dĂ€r Lincoln, som spelas av Henry Fonda, har tagit pĂ„ sig att försvara tvĂ„ bröder som anklagas för mord. En berusad och lördagskĂ„t smĂ„stadsmobb samlas utanför fĂ€ngelset för att hĂ€nga dem pĂ„ platsen – och Lincoln knyter upp svansen pĂ„ fyllbultarna. Han talar till dem: han betvingar övermakten genom att försiktigt linda sina ord i cellofan och göra pöbeln uppmĂ€rksam pĂ„ sig sjĂ€lv: vilka de en gĂ„ng var, vilka de kunde vara – och vad det Ă€r de har glömt pĂ„ vĂ€gen. Lincoln stĂ„r dĂ€r pĂ„ fĂ€ngelsets spruckna trappa av trĂ€ med handen pĂ„ den upphetsade mobbens hotfulla murbrĂ€cka: det Ă€r en scen som pĂ„ filmduken materialiserar mĂ€nniskans oĂ€ndliga möjligheter att vĂ€lja. NĂ€r den slutar hör inte bara filmens fyllbultar pĂ„ vad Lincoln har att sĂ€ga – lika intensivt lyssnar ocksĂ„ skĂ„despelarna som spelar fyllbultar.
Hela scenen Ă€r ett filmiskt mirakel. Men den Ă€r inte helt och hĂ„llet komplett: Henry Fonda lyssnar inte till Lincoln. Han bara SPELAR Lincoln. NĂ€r Ethan Edwards öppnar munnen i The Searchers och Tom Dunson talar i Red River – nĂ€r de först lovar högt och dyrt och sedan strax tar tillbaka alltihop – LYSSNAR John Wayne till vad de har att sĂ€ga. Det Ă€r en avgörande skillnad. Kanske Ă€r det – hela skillnaden?

Fotnot
John Wayne föddes som Marion Michael Morrison den 26 maj 1907. Han inledde sin karriÀr som cowboyhjÀlte 1928 och vÀxte, sÀrskilt i filmer av John Ford, till The Duke of Hollywood: den tyste, starke och ultrakonservative amerikanske pionjÀren. Han belönades med en Oscar 1969 för sin roll i Henry Hathaways True Grit. John Wayne avled i cancer den 11 juni 1979.