this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Vidare till trettiotredje chansen

“Jag har inte fallit. Ingenting har gått snett.” Jag har bara fått sparken från alla ohederliga jobb jag hade en gång. Hur himla schyst som helst och precis som det ska vara. Nu är det bara att kavla upp och starta om igen på ny kutting! Hick!
Så gör en glad och livad lax och inte hängde Jesus läpp på korset heller. Nej förfan: på’rom igen bara! Jävla idioter!
Men så lät det inte för en tid sen, då Majistern gnällde och gnydde oavbrutet över hur gräsligt synd det var om honom och att han inte hade råd att betala hyran på +20 000 i månaden.
Men så lät det inte för en tid sen, då Majistern gnällde och gnydde över att han inte hade råd att betala hyran på +20 000 i månaden.

“En god skribent inte blir en usel skribent för att det aplika, zombiestinkande medie-drevet plötsligt bestämmer sig för att mitt namn är smuts.” En god skribent blir självfallet inte en usel sådan för att de aplika och redan döda tycker att Majisterns namn är ‘smuts’. En alldeles annan femma är förstås om den ‘gode’ skribenten inte är det utan just ‘usel’ och rent av Majistern själv: then there’s not anything can help it much.

“När jag får en chans så tar jag den. Jag är värd den chansen.” Det minsta Majistern är värd är att resa i första klass också.

Varför var rummen inte “vulgära” när Majistern sprattlade där som en fisk men blev det i samma ögonblick som verkligheten hann ifatt honom och han fick sparken överallt? Nej, Majistern är inte bitter. Det är han aldrig: det ligger inte i Majisterns lättsamma och skojfriska natur.

biro