this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Trots att jag sällan bär kostym

Jag hoppas att ni vill följa med på den här resan.
Som nu! Vi ska ringa efter taxi och stuva in under väskorna och rulla tre hundra meter till lägenheten.

Det är Majistern som vansinnesbloggar från Rom. Bara en vettvilling vill följa med honom på en resa som ändå en dag slutar i en katastrof.
Och när ska idioten lära sig skriva ens det allra enklaste rätt och riktigt. Stuva in under väskorna? Vad menas med det? Hur gör man då?
Själv åker jag aldrig taxi i Rom: jag går dit jag ska, för längre än så är det nästan aldrig någonstans i Rom.
Förresten händer det mer ofta än sällan att människor är artiga och ler mot mig också i Rom trots att jag sällan bär kostym. Människor ler även mot varandra i Stockholm och Uppsala och på andra ställen i Sverige med. Det är bara Majistern som inte ser det: när han inte gråter hejdlöst bakom svarta glasögon i baksätet på en taxi varje gång favoritlaget har förlorat i fotboll går han stolt med huvudet så högt att han får sendrag i nacken och kanske skymmer romahalsduken utsikten neråt också.
Och tre hundra meter? Det är ju bara tvärs över gatan. Ingen taxichaffis i Rom och inte i Stockholm heller skulle köra mig den korta sträckan.

Om du vill höra något om mitt superspännande liv händer det att jag också reser ut i den stora världen ibland. Rör på mig och känner frihetens vingar flaxa om vingen också bara är en hopvikt tidning med gårdagens fotbollsresultat under armen.
Mina resor går mest med landsvägsbussen mellan Uppsla och Stockholm etthundraarton kronor tur och retur och alltid fullspikat men inte ett dugg festligt som hos Topsy på danshaket Nalen på gata Regerings i Stockholm förr och alltid är det någon som klagar på att det är för varmt i bussen eller för kallt och att toaletten inte fungerar men det är väl inget tänker jag vi är ju för fan i Sverige nu och inte i Italien och så ska bussen vänta tjugo minuter i Knivsta eller om det är någon annanstans på en buss som aldrig kommer och jag hade ju hunnit med massor i Stockholm redan om jag inte hade suttit och tittat ut genom ett nerisat bussfönster på en bensinstation i skogen som bara min buss besöker.
Men på något otroligt vis landar bussen nästan alltid i tid på Stockholm C och det är då min vinge av papper under armen flaxar som allra mest när jag för en kort sekund inbillar mig att jag är på Stazione Termini i Rom och inte på Klarabergsgatan i Stockholm där ingenting fungerar som det ska men så är nu en gång människan konstruerad att hon inte lever av pizza och burgare allenast utan även av drömmar.

Stockholm, here I come!

Vadå? Det kan väl hända att jag också behöver ut och röra på mig i den stora världen ibland och inte bara sitta hemma och ruttna i en gammal efterbliven håla på vischan där hotellen inte ens har toalett och rinnande vatten och andra sublimt kolsyrade sanitära finesser som bara finns i Rom.
Jag behöver också den här resan: “vare por i kroppen skriker det”.

Jag tycker att jag är värd det. Också om det bara är femton mil tur och retur och jag får betala alla etthundraarton kronorna själv. Plus en hundring till på ett plastkort från SL för att åka hur mycket buss och tunnelbana jag vill under ett helt dygn.