this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

The sad story of my life

Jag vet inte varför det blir sĂ„: konstigt hela tiden. BakvĂ€nt, pĂ„ nĂ„got egendomligt och… hur ska jag sĂ€ga… opraktiskt vis.
Som nÀr jag skulle jag besöka ett bibliotek för första gÄngen. Det var i första klass och det var nio flickor och jag. Biblioteket lÄg pÄ Banérgatan i Stockholm mitt mellan GÀrdesskolan och dÄvarande Flygstaben.
DÀr inne satt en sÄdan dÀr bibliotekarie som man bara ser i gamla svartvita komiska filmer i dag, men jag har sett en i verkligheten ocksÄ: med glasögon och hÄret i en knut och gammal som gatan.
Ogift, sÄ klart. Det kunde Àven en förstagluttare se pÄ utanskriften.
TYSTNAD! stog det med stora bostÀver pÄ en skylt framför katedern, dÀr tanten satt och blÀngde ilsket pÄ oss dÀr vi travade in pÄ rad med fröken G lÀngst fram och en lÄnghÄrig snorvalp sladdande lite bakefter den lilla processionen.

Inte just d e n bibliotekarien

Det var pÄ den tiden jag hade för mig att jag skulle bli sjörövare nÀr jag blev stor: jag hade lockarna under en huvudduk och en huggsabel mellan tÀnderna vart jag gick. Men nÄgot sjörövarskepp hade jag sÄ klart inte. Nu sÄg jag ÀndÄ min chans att imponera lite extra pÄ nio tjejer i flÀtor och hÄrband. Med spÀnsten och vigheten hos kapten Kidds skeppsapa Àntrade jag en halvtom bokhylla vid ena vÀggen och lade mig i bakhÄll ovanpÄ.
Tanten bakom katedern mÀrkte inget först, men hon skulle strax drabbas av Long John Silvers överrumplande attack som en blixt frÄn den klara karibiska himlen. Det var egentligen mina klasskamrater jag skulle kidnappa och krÀva lösensumma för sedan, men det förstod ju inte hon bakom katedern med skylten som det stog TYSTNAD! pÄ med bokstÀver som var en halv meter höga.
Tanten som vaktade bibloteket trillade av stolen nÀr jag med ett illvrÄl kom störtdykande uppifrÄn min bokhylla.
Mindre Àn en minut senare stog jag ensam pÄ trappan utanför biblioteket. UtslÀngd frÄn kulturens och bildningens tempel pÄ Banérgatan i Stockholm en sensommardag nÀr jag just hade börjat i skolan. DÄ var jag sex Är och dÀr och dÄ hade min bana som bokslukare kunnat sluta tvÀrt.
Och ingen enda av tjejerna i min klass blev det minsta förskrÀckt heller. Jag lade sjörövarkarriÀren pÄ hyllan efterÄt. Hatthyllan. Sedan satsade jag pÄ att bli indian i stÀllet, men jag mÀrkte rÀtt snart att jag inte skulle bli sÀrskilt framgÄngsrik i den branschen heller.
I dag Àr det inte heller nÄgon som vill segla med mig rakt in i solnedgÄngen till Sköldpaddsön utanför Haiti och röva lite guld och hej Ä hÄ och en flaska med rom.

Inte heller nÄgon lysande idé

Strax innan skolan började hade jag varit med mamma och farmor pĂ„ Nordiska museet. DĂ€r stog pĂ„ den tiden Gustav II Adolfs stridshĂ€st Streiff uppstoppad i museets stora hall strax nedanför Gustav Vasas fötter av skulpterad och mĂ„lad ek. Streiff var hĂ€sten Gustav red pĂ„ i slaget vid LĂŒzen 1632 och avled Ă„ret dĂ€rpĂ„ i en stad som heter Wolgast i Mecklenburg-Vorpommern.
Men nu stog Streiff alltsÄ hÀr i Nordiska museet pÄ DjurgÄrden och bara vÀntade pÄ mig som Àlskade varje varelse pÄ fyra ben som fanns: det djur existerade inte som undgick min nÀrgÄngna och kÀrleksfulla uppvaktning nÀr jag vÀl hade fÄtt det inom synhÄll. DÄ fanns det ingen inhÀgnad eller avspÀrrning runt Gustavs malÀtna kuse: han bara stog dÀr och det kunde ju inte jag veta att hÀsten var uppstoppad, för det var inte hÀstarna hos farmor och farfar och inga andra djur jag kÀnde heller.
Snabb som en vessla var jag dÀr och slÀngde mig runt knÀna pÄ Streiff. Det knakade i honom, och sÄ började Streiff vaja olycksbÄdande fram och tillbaka. Farmor var tvungen att sÀtta sig pÄ en bÀnk för att inte falla till golvet hon ocksÄ, medan mamma och en vaktmÀstare försökte fÄ hÀstfan att stÄ still.
De lyckades till slut, men jag hade gjort mitt pÄ Nordiska museet för den dagen. Och det innan jag knappt hade kommit över tröskeln. Det förstod jag nÀr jag tittade upp mot statyn av Karl X Gustav till hÀst som stÄr vid den stora trappan av sten utanför museet.
NÀsta gÄng jag besökte Nordiska museet stog Streiff innanför ett tjockt rep i museets hall. Senare stÀngdes han in i en lÄda av glas, och i dag kan du se Streiff pÄ Livrustkammaren i Stockholms slott. Hur de förvarar honom dÀr vet jag inte, för det Àr sÄ lÀnge sedan jag var dÀr och dÄ var det med poliser i slÀptÄg för att filma Erix XIV:s kröningskrona.
Men hade han trillat omkull i Nordiska museets stora hall den dÀr sommaren nÀr jag hÀlsade pÄ honom första och enda gÄngen hade det inte funnits nÄgon Streiff alls efterÄt: en upprörd amanuens vid museet berÀttade för min mamma att hÀsten mest bestod av damm och mögel numera och att det inte hade gÄtt att sÀtta ihop honom igen om han hade gÄtt sönder.

En hÄrsmÄn frÄn att dö
en gÄng till 320 Är efterÄt

Snett mitt emot Nordiska museet pĂ„ DjurgĂ„rden ligger Biologiska museet, dĂ€r man kan titta pĂ„ uppstoppade exemplar ur den nordiska djurvĂ€rlden i stora ‘akvarier’ av glas. Dit skulle vi sĂ„ klart redan nĂ€sta vĂ„r, min lilla klass av flickor och jag.
Alldeles till höger innanför entrén öppnade pÄ den tiden en val sitt jÀttelika gap mot besökaren. Det var en frestelse en före detta buckanjÀr och tidigare indian inte kunde motstÄ: blixtsnabbt in i valkÀften och gömd bakom en hörntand, eller vad det Àr valar har i munnen, invÀntade jag mitt byte, som du nog förstÄr vilka det var vid det hÀr laget.
Jag hann inte mer Ă€n hoppa halvvĂ€gs ut ur valens stinkande gap förrĂ€n jag haffades i kragen av en blixtförbannad biologimuseumsbetjĂ€nt – och sĂ„ stog jag ensam utanför pĂ„ en trappa igen. Borde jag satsa pĂ„ att bli trappstĂ€dare nĂ€r jag blev stor?

SÄ dÀr har mitt liv sett ut sedan: idel havererade projekt och förhoppningar som aldrig hann lyfta riktigt innan de störtade handlöst till marken.
NÀr jag blev Àldre och vi Äkte tÄg frÄn Stockholm till Sandviken för att titta pÄ stadens jÀrnverk spelade jag bluffstopp med nÄgra av tjejerna i klassen och tappade av misstag ut hÀlften av korten genom det öppna tÄgfönstret nÀr jag skulle demonstrera för alla mina beundrarinnor hur fenomenal jag var pÄ att blanda en kortlek.
DÄ fick jag stiga av nÀr tÄget stannade i Marma och vÀnta dÀr tills mina skolkamrater kom tillbaka frÄn andra hÄllet. DÀrför har jag haft skittrÄkigt i mÄnga timmar pÄ ett konditori i Marma medan jag drack sÀkert ett dussin Loranga.
LÄngt senare trÀffade jag en vacker sjuksköterska som var frÄn Marma. Hon berÀttade att hennes pappa hade varit stins pÄ stationen dÀr nÀr jag konsumerade Loranga pÄ konditoriet. Det var sÀkert han som stoppade tÄget ocksÄ, sÄ att jag kunde kliva av mitt ute i ingenstans.

SĂ„ roligt man kan ha i Marma

Och nĂ€r vi hade skolavslutning i Hedvig Eleonoras kyrka vid Östermalmstorg fick jag aldrig sitta med de andra eleverna dĂ€r nere i kyrkan. Utan pĂ„ lĂ€ktaren, dĂ€r alla lĂ€rare satt. Jag har Ă€nnu inte riktigt fattat varför, men du kanske begriper bĂ€ttre?