this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Små människor

Nu är jag fly förbannad igen. Det finns inte en människa i rutan som det inte är synd om. Inte bara lite synd. Det är rent rysligt ruskigt synd om allihop: deras uppväxt kunde ha varit hämtad från en skräckfilm. Vampyrer och varulvar, zombier och spöken och satanism.
Fast i Sverige handlar det nästan bara om fylla och narkotika. Våldtäkt och incest och en allmänt olustig livsstil säljer också bra i rutan. Malliga Malou är skvallerbyttornas översteprästinna. Hon och Stina.
Och alltid är det mammas fel. Eller pappas. Bådas är bäst. Då får man berätta sitt livs sorgkantade historia i alla kanaler varje dag i tre veckor. Ge ut en kokbok. Och trängas med Babben i en kupé av kartong hos luukförare Lok.
Tyvärr! Svaret var fel. Resan gick till Valparaiso. Inte Vimmerby. Men det var inte långt ifrån. Här kommer det blommor. Och applåder från publiken!

Vimmerby?

Det är bara mycket små människor som alltid skyller ifrån sig på andra. Allra enklast är att skylla på dem som inte lever längre. Lika fegt som att sitta med det lilla glaset på altanen och i bersån när det finns stora att dricka ur.
Aldrig att jag får vara med och gråta ut och snyfta till massor av simpelt mousserande hos Malou i Dagen efter heller. Inte dansa salsa i fyran när orkestern spelar vals och sjunga fel låt hos värsta mobbaren Petter Snatter i Så ska det väl inte låta. Jag duger inte ens till att riva en pepparrot på tid tillsammans med tokiga Tina. Den där kokboken kan jag också glömma. Det kanske är därför?

Skål! Och botten opp! Glaset över axeln och balkongräcket. Det finns nya i skänken i serveringsrummet. Om griniga grannar klagar: säg att du har ärvt ditt färgstarka temperament efter farmor. Det gör jag. Funkar varje gång.

Vin ska drickas ur stora glas