this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Skoskav och Dödens hyenor

Är det inte dags att sluta snart? Hur lĂ„ng tid tar det för likhundarna att Ă€ta sig mĂ€tta?

I tisdags dog en ung man i obotlig cancer. Det Àr inte roligt nÀr nÄgon mÀnniska dör. NÀr denna mÀnniska dessutom Àr ung Àr sorgen för det mesta desto större.
Men sÄdana saker hÀnder: hittills har alla mÀnniskor dött och det enda vi kan vara helt och hÄllet sÀkra pÄ Àr att vi kommer att fortsÀtta göra det. Unga och gamla: döden har inga sÄdana urvalsprinciper.
Jo, det var sÄ sant. Det finns en sak till du kan var övertygad om: livet Àr orÀttvist. Det Àr för jÀvligt. Men inte mycket vi kan göra nÄgot Ät.

Den unge mannen som dog i tisdags var en journalist och författare som jag aldrig hade hört talas om innan och jag har förstĂ„tt att han Ă€ven spelade trummor i ett rockband, men eftersom jag inte Ă€r sĂ„ mycket för popmusik och Roxette och den sorten
 Den döde var uppenbarligen en multikulturell person.
Efter den oturliga diagnosen medverkade han ofta i tidningar och framför allt teve dÀr han berÀttade om sin sjukdom och sin syn pÄ döden. Tidigare i Är talade den avlidne journalisten och rocktrummisen i det intellektuella högstatusprogrammet Sommar i P1.
Jag lyssnade inte pÄ det programmet heller: kanske Àr det bara jag i hela vÀrlden som inte kÀnde till hans existens tidigare.

Efter sin död har den numera avlidne musikanten med mera hyllats ofantligt för den blogg han skrev och sedan snart en vecka sörjs han av hela den svenska kÀndiseliten och alldeles nyss hölls det sjuhundranittiofjÀrde hyllningstalet till honom pÄ mindre Àn en vecka i TV4:s Nyhetsmorgon.
Det Àr osÀkert hur mÄnga i hyllningskören som faktiskt kÀnde honom eller ens hade trÀffat honom innan, men alla verkar ha sina personliga och djupt kÀnda minnen av journalisten och författaren och rocktrummisen.

Jag förstÄr att jag kommer att fÄ Ängra det hÀr: man skriver inte sÄdant ostraffat i den alltid politiskt korrekta svenska fin- och kompiskultureliten och alldeles sÀrskilt inte om den som hÀckar rovfÄgelslikt pÄ Södermalm i Stockholm.
Hur Ă€r det möjligt att intensivt ‘sörja’ en mĂ€nniska man inte kĂ€nde och aldrig har trĂ€ffat? ÄndĂ„ finns de som kan det. Eller lĂ„tsas hyenorna bara? Kan det vara sĂ„ att de Ă„ker snĂ„lskjuts och snyltar skamlöst pĂ„ en avliden ‘kĂ€ndis’ popularitet och minne? Nu blir jag lite lĂ€tt nervös.

asgamar

MĂ€nniskor dör hela tiden. Överallt i vĂ€rlden. DessvĂ€rre dör mĂ„nga i nĂ„got sĂ„ jĂ€vla omodernt som krig.
I Syrien och Somalia och mÄnga andra lÀnder Àr miljoner mÀnniskor pÄ flykt. Vilka sörjer dem och skriver Àckligt högtravande artiklar till deras minne?

Det kan inte hjĂ€lpas att jag finner det hela rĂ€tt obehagligt: som om nĂ„gon tar ifrĂ„n en av allt att döma hedervĂ€rld mĂ€nniska hennes identitet och hela hennes liv – och klĂ€r sig i den dödes numera avlagda klĂ€der. SprĂ€tthönor som sticker pĂ„fĂ„gelsfjĂ€drar i stjĂ€rten för att verka ‘finare’ Ă€n de Ă€r.
DÄ duger en död mÀnniska lika bra som Àn en levande. Ja, rent av bÀttre: den döde kan inte sparka bakut och slÄ tillbaka.

Jag hoppas att kragen sitter Ă„t och skorna skaver.

birro