this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Movin’ around

Tsunamin i Thailand annandag jul 2004. Vad Àr det mot vad som intrÀffade i Japan i fredags och fortfarande pÄgÄr? En hel stad med 17 000 mÀnniskor. Puts vÀck bara: den finns inte mer och ingen vet var mÀnniskorna blev av heller.
Det Ă€r som om HĂ€ssleholm eller Kristineheman, Ystad eller VĂ€rnamo skulle vara spĂ„rlöst försvunna nĂ€r du vaknade i morgon bitti. Med hus och invĂ„nare och bilar och ICA-butiker och ATG-ombud och allt annat som hör till. Eller Avesta och hela Sme’backen med.
Det Àr alldeles ofattbart: jag tror aldrig att jag har sett nÄgot sÄ fasansfullt. Bilar och bÄtar som flyter omkring upp och ner överallt och bara garbage and crap sÄ lÄng man kan se och sÄ kÀrnkraftsmonstret Fukushima 1 som kan explodera vilken minut som helst om det inte redan har gjort det.
Hur Àr nÄgot sÄdant över huvud taget möjligt? I japan av alla stÀllen: med all vÀrldens varnings- och sÀkerhetssystem som finns?

Utan mening alltsÄ att i nÄgot avseende förminska lidandet och skadornas omfattning vid katastrofen i Thailand senast. Och finns det nÄgon kvar som minns Haiti Ànnu?

PÄ nyheterna i morse sa de att Japan har flyttat sig tvÄ centimeter efter jordbÀvningen.
Hajaru? Flyttat pÄ sig! Hela jÀvla Japan. TvÄ centimeter: det Àr lika mycket som kontinentalförskjutningen gör att Kalifornien nÀrmar sig Kina pÄ ett Är.

Och jag som köpte en nÀstan ny vÀrldsatlas pÄ bokrean senast. MÄste jag slÀnga den nu?

Not in the same place any more