this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Men jag kämpar väl

Jag funderar på att ta upp golfen igen. Fast det är inte många som vill spela med mig: mitt golfspel är nämligen av det mer oortodoxa slaget. Jag känner ingen som har prövat den spelstilen förut.
Jag använder aldrig drivern när jag peggar ut från tee. Jag använder puttern hela vägen. På så sätt behöver jag ingen betjänt som släpar sig runt banan efter mig med en påse svindyra klubbor med små larviga virkade mössor på och som jag ändå inte använder. Jag behöver så klart inte heller dela med mig av prispengarna till killen med golfbagen i en rem över axeln. Himla smart, tycker snåljåpen i mig. Fast jag har aldrig varit i närheten av en dubbelalbatross.
Där alla andra använder träettan puttar jag cirka en halv försiktig meter redan från början. Sedan fortsätter jag på det viset ända tills jag efter tre timmar hamnar på första green och har pinnen med en flagga på inom räckhåll. Det tar förstås mycket längre tid för mig att gå 18 hål än för alla andra. Men jag slipper att hamna utanför banan och behöver aldrig leta efter misslyckade bollar i lömska vattenfällor vid sidan av fairway. Jag har aldrig droppat en boll eller förnedrat mig i en illistigt placerad bunker: golf är ett spel för gentlemän och –kvinnor och ingen ska behöva skämmas på banan. Finess är det som räknas mest på den country club där jag är medlem. Jag behöver inte nämna hög svansföring. Det är en självklarhet. Några snobbar röker cigarr och andra dricker champagne medan de spelar. Men det tycker jag är vulgärt. Så där som Parnevik håller på. I rosa byxor också.
Äppelknyckarbyxor och rutig keps tycker jag är ett måste för varje seriös golfspelare. Mössan får gärna vara två nummer för stor så att den liksom hålls uppe av öronen och näsan. Det ger ett in-tryck av lite lätt och lagom ledig laissez faire. Som brydde jag mig egentligen inte utan spelar för att jag är för rik för att jobba och har tröttnat på polo och portvin och att jaga räv från hästryggen.
Efter nästan en vecka ute på banan går jag att urskilja från klubbhuset. För dem som har kikare. Då är jag på 16:e och har fortfarande två och ett halvt oändliga hål kvar att spela. Då har mina med- och motspelare fått hjärtinfarkt för länge sen och gick alla andra hem redan i måndags.
Det är därför jag alltid vinner när jag spelar golf. Det finns inga andra kvar när jag går i mål. Banflykt innebär dessutom dryga böter och omedelbar diskvalificering på den klubb där jag spelar. Den som avbryter matchen före nionde hålet riskerar även avstängning från allt spel överallt i världen i max två år.

Rätt klädd för golf

Från år 2016 ska golf vara en av tävlingsgrenarna i Olympiska spelen. Där är jag förstås en självklar deltagare. Helt efter baron de Coubertins stolta devis: L’important dans la vie ce n’est point le tri-omphe, mais le combat, l’essentiel ce n’est pas d’avoir vaincu mais de s’être bien battu.
I min ansökan skriver jag därför listigt: Mina resultat är visserligen dåliga. Men jag kämpar väl.
Det kan ingen olympisk kommitté i världen motstå: det är ju själva meningen med alltihop. Kommer du och hejar på en ensam putter och en keps utan caddie i Rio? Om du orkar vänta så länge får du dricka rosé ur prispokalen på Copacabana när jag äntligen har spelat klart.

Ingenting för mig