this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Med dolda talanger

Och nÀr jag arbetade pÄ Sveriges Radio och skulle redigera banden jag hade spelat in. DÄ blev det ocksÄ rÀtt bakvÀnt. PÄ den tiden var det rullband av den gamla typen som gÀllde och bandspelarna var riktiga fartfantomer och hade namn som Nagra och Stellavox. I studion fanns enorma högtalare och om man stÀllde sig nÀra nÄgon av dem hörde man sÄ klart bÀttre Àn nÄgon annanstans i rummet om det var nÄgot ord man inte riktigt uppfattade.
Men det gjorde aldrig jag. Banden lĂ„g nu pĂ„ en stor tallrik av plĂ„t och snurrade pĂ„ studiobandspelaren och för det mesta var det nĂ„gon av Sveriges Radios utomordentligt skickliga tekniker som skötte finliret med saxen. Men det var inte alltid sĂ„ lĂ€tt nĂ€r jag var i vĂ€gen för det mesta. För att nĂ€r jag ville höra bĂ€ttre… lade jag örat sĂ„ nĂ€ra bandet det bara gick. Som om det var dĂ€rifrĂ„n ljudet hördes.
Teknikerna trodde nog först att jag inte var riktigt klok, men sÄ förstod de att det var just dÀr jag faktiskt hörde bÀst. Det var bara dÀr orden faktiskt fanns rent fysiskt som jag koncentrerade mig mest.
Jag vet inte varför det var sÄ, men det var det. Varje gÄng och jag höll pÄ sÄ dÀr i mer Àn tjugo Är. Det hÀnde rent av nÄgon gÄng att saxen nöp en hÄrlock av mig. Kanske var det teknikern som talade om för mig att det var bÀttre om jag lutade mig mot en högtalare i stÀllet. SÄ att han sÄg vad han gjorde.

BĂ€ttre finns inte

Jag vĂ„gar inte berĂ€tta hur det ser ut nĂ€r jag ska knyta mins skor. Det Ă€r ingen som fattar hur jag gör dĂ„ heller. Men det blir rĂ€tt i alla fall. En gĂ„ng byggde jag alldeles sjĂ€lv och klĂ€dde in ett helt rum pĂ„ Ljusterö med en klockren bokhylla. Det tog flera veckor och gick Ă„t flera lĂ„dor vitt vin samt ett och annat nervsammanbrott under tiden. För att inte tala om alla konstiga verktyg jag köpte och som jag inte behövde eller ens visste hur man skulle anvĂ€nda. Den sommaren tjĂ€nade jĂ€rnhandlaren i Åkersberga mycket mer pengar Ă€n han gjorde annars.
I stÀllet för geringslÄda körde jag med blyertspenna och vinkelhake. DÄ skrattade smÄbÄtssnickarna pÄ Ljusterö Ät mig nÀr de fick höra talas om mitt grandiosa projket. De sa att man kan vÀl för fan inte anvÀnda vinkelhake nÀr man ska klÀ in ett rum med en bokhylla! Jo dÄ, sa jag. Jag kan!

HjÀlpreda för ett pucko?

NÀr jag var klar trodde smÄbÄtssnickarna inte att det var jag som hade byggt: de tror nog Ànnu efter mer Àn tjugo Är att jag hade hÀmtat en bokhyllebyggare frÄn Stockholm för att avsluta arbetet. NÄgra var förbannade pÄ mig rÀtt lÀnge efterÄt, för de ville att jag skulle ha anlitat dem i stÀllet. Men de kan ge sig fan pÄ att det var jag.
NĂ€r jag tĂ€nker efter tror jag att jag gör nĂ€stan allting… baklĂ€nges. Jag vet inte om det Ă€r bra eller dĂ„ligt. Men jag landar ju pĂ„ fötterna i alla fall för det mesta.
Jag kan sko en hĂ€st och mjölka en ko ocksĂ„. Om du behöver skava in ett vevtappslager i en tĂ€ndkulemotor: hör av dig till mig. Och om du vill veta hur du fĂ„r en arctic wolf att Ă€ta direkt ur handen pĂ„ dig… ja, du förstĂ„r?

VÀntar pÄ maten