this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

La gloire est un scandal

Det kostar pĂ„ att vara rebell och gerillagube och föregĂ„ngsman inom Konsten. DĂ„ fĂ„r man tĂ„la en del. Det dĂ€r jĂ€vla Folket fattar ju Ă€ndĂ„ ingenting! Som Cocteau uttryckte saken i Le Coq et l’Arlequin frĂ„n 1918: L’artiste roule en automobile. Le public suit en omnibus. KonstnĂ€ren Ă„ker före i bil. Publiken kommer efter i buss.
PÄ vischan Àr de rent av lite efter. Det Àr dÀr de river ner affischer och inte i Stockholm dÀr alla Àr mycket mer före!

Vad Ă€r nĂ„gra sketna fula affischer pĂ„ stan för en Konstens förkĂ€mpe framför andra? NĂ€r det Ă€r han sjĂ€lv som Ă„ker före i taxi. Och den obldade pöbeln fĂ„r trĂ€ngas kommunalt. Den vidunderlige majister Miffo gör gĂ€llande att det var han som uppfann ’poetry slam’ ocksĂ„ fast han inte har en aning om vade ett sĂ„dant begrepp innebĂ€r bara för att han en gĂ„ng lĂ€ste sin elĂ€ndiga mellanstadiepoesi pĂ„ ett sunkigt sjapp i Göteborg.
MĂ€nniskor har lĂ€st poesi offentligt i alla tider. Det var sĂ„ Homeros först framfördes: det var sĂ„ det skrivna ordet ’publicerades’ i en tid nĂ€r nĂ€sta ingen kunde lĂ€sa. Pindaros sĂ€gs vara antikens störste författare av det slags körlyrik som hyllade vinnare i de panhellenska idrottstĂ€vlingarna. Poeten komponerade musiken och skapade koreografin.
I poetry slam tĂ€vlar deltagarna med egna originaltexter som ska framföras av poeten sjĂ€lv inom loppet av tre minuter. Frivilliga frĂ„n publiken delar ut poĂ€ng för text och framförande. Man kan tĂ€vla i lag ocksĂ„ samt i ‘improesi’ (improviserad poesi, fast jag nog skulle kalla det instant poetry) och ljudpoesi = poesi utan begripliga ord. SĂ€rskilt det dĂ€r sista tycker jag lĂ„ter rĂ€tt trist. Det kanske Ă€r det som kallas rap och hiphop i dag och för det mesta framföres av de mest obegĂ„vade.
Jag skulle föredra alldeles andra grenar. Vem lÀser högst? Vem slammar snabbast? Fullast? Maratonpoesi: vem lÀser lÀngst? All at the same time slam, dÀr alla lÀser sina dikter samtidigt och den vinner som hörs mest och överröstar alla andra.
Poetry slam uppfanns 1986 pÄ jazzklubben The Green Mill i Chicago.
Begreppet poetry slam översĂ€tts ibland med ‘estradpoesi’ pĂ„ svenska och gĂ€rna det. Men det Ă€r sjĂ€lva tĂ€vlingen som Ă€r det viktiga nĂ€r poeter drabbar samman inför publik. Inte att ett lallande fyllo vinglar omkring barfota pĂ„ en scen och gormar med en vinpava i handen. Poetry slam: som i storslam och lillslam i bridge

1962 sĂ„g jag den första svenska happeningen pĂ„ Moderna Museet i Stockholm, dĂ€r en vĂ€lklĂ€dd man Ă„t en finare middag. NĂ€r han var fĂ€rdig och notan var betald var happeningen över. Simsalabim! Senare samma Ă„r framförde Carl Fredrik ReuterswĂ€rd och Öyvind Fahlström den första hapeningen i svensk television. Jag minns Ă€ven med skrĂ€ckblandad förtjusning nĂ€r Karl-Erik Welin attackerade ett piano med motorsĂ„g pĂ„ Moderna Ă„r 1964, sĂ„gade sig i benet och fullföljde konserten blödande.
1968 startade jag tillsammans med nÄgra elever pÄ Valand och Journalisthögskolan Alternativ jul i Göteborg. DÄ var Majistern inte född.

Om majister Miffo vill göra hejdundrande antisuccĂ© med sin lilla sjĂ„vv kunde han kopiera nĂ€r han Ă€ndĂ„ snor allting frĂ„n andra rakt av den schweiziske poeten (pĂ„ riktigt) och pugilisten och provokatören etc Arthur Cravans oemotstĂ„ndliga icke-framgĂ„ngsrecept. NĂ€r Cravan Ă€ntrade scenen visste ingen hur eller var nĂ„gonstans det skulle sluta. En gĂ„ng annonserade han att han skulle ta livet av sig pĂ„ scenen och en blodtörstigt förvĂ€ntansfull publik strömmade till, förstĂ„s. NĂ€r alla hade bĂ€nkat sig framtrĂ€dde Cravan i frack – och höll ett tvĂ„ och en halv timme lĂ„ngt oklanderligt och knastertorrt föredrag om
 Victor Hugo. (Miffo kunde sluddra ohörbart om Tompa trĂ„kmĂ„ns i stĂ€llet. Bara det att Victor var poet och det var aldrig Tompa.) Besvikelse bland publiken men stor succĂ© hos Cravans dadaistiska kompisar: Guillaume Apollinaire, Blaise Cendrars, Marcel Duchamp Francis Picabia och Sonja Delaunay med flera av det tidiga 1900-talets kulturkĂ€ndisar i Paris.
En annan gĂ„ng skulle han hĂ„lla en förelĂ€sning om ‘konstens moraliska betydelse’ eller nĂ„got annat lika lite upplyftande. NĂ€r förestĂ€llningen började uppenbarade sig Cravan slĂ€pande pĂ„ en stor koffert. Utan att yttra ett ord öppnade han locket och började kasta ut sina smutsiga underklĂ€der bland publiken. Jubel bland polarna men mindre muntra miner hos Ă„skĂ„darna. Ibland sĂ„lde han rutten frukt och och sallad till publiken innan förestĂ€llningen, sĂ„ att den kunde visa sitt missnöje pĂ„ ett korrekt sĂ€tt. Man kunde sĂ€ga att Cravan gjorde skandalen och smĂ€delsen till en konstform: han menade att kronan pĂ„ verket Ă€r en skandal.

Cravan var en skicklig boxare ocksĂ„. SĂ„ tyckte han i alla fall sjĂ€lv och han var vĂ€ldigt stolt över att han var sĂ„ stor och stark. Cravan kallade sig europamĂ€stare men var nog bara ‘fransk mĂ€stare’ i boxning: han tyckte inte att sanningen alltid var sĂ„ viktig. Cravan gick i alla fall en match mot den regerande vĂ€rldsmĂ€staren Jack “The Galveston Giant” Johnson i Barcelona Ă„r 1916. Solen sken obarmhĂ€rtigt över de bĂ„da slagskĂ€mparna och att matchen varade i sex ronder berodde endast pĂ„ att Johnson höll sin redan frĂ„n början utslagne motstĂ„ndare under armarna precis sĂ„ lĂ€nge det behövdes för att han skulle fĂ„ ut sitt gage. Sedan la sig Cravan ner pĂ„ rygg med ena armen under huvudet och den andra som skydd för ögonen. 
 eight, nine, ten – and out! Publiken som kĂ€nde sig bedragen pĂ„ konfekten buade förstĂ„s. Och vittnen pĂ„ plats antydde efterĂ„t att Cravan nog var mer drink-drunk Ă€n punch-drunk den gĂ„ngen.

En gÄng nÀr han sÄg ett sjÀlvportrÀtt av Marie Laurencin menade Cravan offentligt att konstnÀrens verk nog skulle tjÀna pÄ att bli pÄsatt lite oftare. Detta gjorde Laurencins fÀstman Apollinaire sÄ upprörd att han pÄ stÄende fot utmanade Cravan pÄ en duell som aldrig blev av sedan den berusade recensenten hade mumlat fram en halvdan ursÀkt.

NÀr första vÀrldskriget bröt ut trodde Cravan att han skulle bli inkallad, trots att han var schweizisk medborgare, och lÀmnade Frankrike. Eller om det var för hans konstförfalskningar: Cravan fuskade med sÄdant ocksÄ vid sidan av. Via en del omvÀgar hamnade han i USA, dÀr det berÀttas att Cravan gjorde sin entré pÄ Manhattan genom att komma inridande pÄ hotellet pÄ en hÀst iklÀdd cowboyklÀder och vilt skjutande i taket, men den uppgiften förekommer sÄ sparsamt i bografier över Cravan att den nog inte Àr sann. Kanske hittade han pÄ historien sjÀlv?
NÀr USA var pÄ vÀg in i kriget stal Cravan ett pass frÄn en konstnÀrsbekant och flydde till Mexico för att fortsÀtta dÀrifrÄn till Argentina. Pengarna rÀckte bara till en bÄtbiljett, sÄ Cravan byggde en liten berusad bÄt för att segla till Argentina. Cravan sÄgs sista gÄngen nÀr han seglade ut i Stilla oceanen utanför den lilla staden Salina Cruz i sydvÀstra Mexico. Han har aldrig hörts av sedan och hans kropp har inte heller Äterfunnits.

MÄnga har ÀndÄ skymtat Cravan överallt i vÀrlden i olika förklÀdnader. Som den skugglike Dorian Hope: bedragaren som presenterade sig som André Gides sekreterare och sÄlde falska Oscar Wilde-manuskript till bokhandlare och samlare i England och pÄ Irland. Andra tror att Craven och den lika mystiske som mytiske författaren B Traven, som skrev Sierra Madres skatt, Àr en och samma person. Cravan inspirerade Àven Gide till Lafcadio: den ökÀnde huvudpersonen i romanen Vatikanens kÀllare som dödar en mÀnniska bara för att han kÀnner för det. Och för att visa att han har en fri vilja: Lafcadio kunde ju ha lÄtit bli ocksÄ.

Tequila slammer Àr en drink pÄ lika delar tequila och lemonad (t.ex. club soda eller ginger ale eller nÄgot annat med kolsyra i). Det gÄr till sÄ hÀr nÀr man ska dricka en slammer: man lÀgger handen tÀtt över glaset och sÄ slÄr man botten mot bardisken eller bordsytan sÄ att kolsyran bubblar upp. Sedan sveper man sin skummande slammer i ett enda drag. Om jag hade varit tvungen att övervara majister Miffos taffliga sjÄvv hade jag behövt mÄnga Tequila slammers.