this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Knock yourself out

Majister Muffins blir alltid oändligt sorgsen på sommaren. Det är något nytt. (Fast förut levde han i ett konstant lågtryck och ett vemod som aldrig lämnade honom.) Muffins blir drömmande och melankolisk. Svårmodig.

Sjöar kan var svårmodiga. Som hos Fredrika i Livet i Gamla Världen 1. Schweits: Nära vid huset ligger, i sin steniga bädd, en liten mörk sjö, med det mest svårmodiga utseende. Och ännu värre saker. Skrämmande.

Vi är alla en del av majisterns vemod. Det kommer med åren. Vemodet är en del av våra gemensamma villkor. Is that really so?

Och hur står det till här egentligen? Jag har visserligen aldrig besökt en campingplats i hela mitt liv. För jag antar att det är det majistern menar. Varför skulle jag det? När det sista jag toge mig före vore att bo i tält? Men kan det verkligen stämma som Muffins påstår att män i bara överkroppar halsar starksprit ur flaskan medan deras kvinnor i träningsbyxor pysslar med plastdukar [sic] utanför husvagnen? Det verkar också rätt läskigt. Jag menar, mitt på blanka förmiddagen och bland alla männscher som också campar! Men vad vet jag? Om alla halsar och pysslar samtidigt kanske de försvinner i mängden och det inte märks så mycket? Då skulle det väcka mer uppmärksamhet och kanske rent av anstöt om det var nån osolidarisk jävel som inte halsade och behöll skjortan på?

Leder cykeln över tallar och grenar. Granar, menar han nog. Ledig kan andra vara. Be my guest, blockhead!