this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Kanon 1: Inte bÀttre i dag

För nĂ„gra somrar sedan lanserade dĂ„varande dĂ„varande folkpartistiska riksdagskvinnan och ledamoten av kulturutskottet Cecilia Wikström förslaget om en ‘svensk litteraturkanon’: en förteckning över böcker som alla ska lĂ€sa. Helst redan i skolan.
Cecilia Wikström Ă€r prĂ€st i Svenska kyrkan och var tidigare folkpartistisk riksdagsman och ledamot av kulturutskottet. I dag Ă€r Wikström Ă€ven före detta fru och EU-parlamentariker i Bryssel. Hon vet vad som Ă€r det svenskaste som finns: böcker av pĂ„litligt infödda författare. Men inte vilka böcker och författare som helst. Wikström nĂ€mnde sjĂ€lv vilka hon rĂ€knar bland de frĂ€msta genom alla tider: “Heliga Birgitta; Astrid Lindgren; Tomas Tranströmer; August Strindberg; Kerstin Ekman; Carl Michael Bellman”. Fy fan vilka trista typer. Alla utom Bellman. Kanske Strindberg ocksĂ„? Dessa ville hon för fyra Ă„r sedan efter dĂ„lig dansk förebild stĂ€lla samman i en ‘litteraturkanon’ för svenskar och sĂ€rskilt den svenska skolan att rĂ€tta sig efter. ÄndamĂ„let med Wikströms förslag var att lĂ€ra ut “svenska sprĂ„ket, vĂ€rderingar och sociala koder” till dem som inte lĂ€r sig sĂ„dant hemma och dĂ€rför behöver denna kunskap bĂ€st: alltsĂ„ “invandrarbarn[en]”.
Nu lĂ€ser jag frĂ„n Almedalen att folkpartiet stĂ„r fast vid kravet pĂ„ ett sĂ„dant rĂ€ttesnöre “sĂ„ att alla ungdomar i skolan ska fĂ„ lĂ€sa bra litteratur frĂ„n pĂ€rm till pĂ€rm”, sĂ€ger kulturpolitiske talesmannen Christer Nylander. VadĂ„? I dag tvingas ju barnen att lĂ€sa Jonas Gardell och Mikael Niemi i skobĂ€nken. NĂ€r ska de tugga i sig Marklund och LĂ€ckberg ocksĂ„?
Wikström fick förra gĂ„ngen mothugg av flera av landets kulturjournalister. Stefan Jonsson pĂ„ Dagens Nyheter torde ha varit den som var mest upprörd: han hörde i Wikströms förslag ett eko “frĂ„n Nordkorea, talibanerna och de röda khmererna”. “Personförföljelse”, beklagade sig den alltid lika snarstuckna Wikström som Ă€r van att fĂ„ som hon vill och hade kommit in i riksdagen för att hon var gift med en tidigare landshövding och före detta politikerhalvkĂ€ndis. “Stefan Jonssons angrepp Ă€r inte bara krĂ€nkande för min egen del, utan framför allt ett avskyvĂ€rt hĂ„n mot de miljontals mĂ€nniskor som har fallit offer för nĂ€mnda diktaturregimer”, hojtade Wikström ocksĂ„. Jag Ă€r Ă€nnu inte sĂ€ker pĂ„ att jag förstĂ„r det dĂ€r sista.
Jonsson pĂ„minde Ă€ven om Kristina frĂ„n DuvemĂ„la som reste till Amerika med Karl-Oskar: “Hon var sin tids ekonomiska flykting. Hon fann sig aldrig till rĂ€tta i den nya vĂ€rlden. Hon var helt ointresserad av Amerikas kultur [
]. Hon lĂ€rde sig en smula blatteengelska, men klarade inga “sprĂ„ktest” och saknade kvalifikationer för att ta “körkort i engelska”. Av hemlĂ€ngtan och brustet hjĂ€rta gick hon bort [
]. SĂ„dana som hon fĂ„r inte plats i Lars Leijonborgs land”.
Och vem ska avgöra om Lars Forssell Ă€r mindre ‘svensk’ Ă€n Tranströmer? Om Theodor Kallifatides och Cornelis Vreeswijk uttrycker sig sĂ€mre pĂ„ svenska sprĂ„ket Ă€n Göran Printz-PĂ„hlsson och Henning Mankell?
Ebba Witt-Brattström tyckte att en litteraturkanon var ett utmĂ€rkt förslag: “Det Ă€r viktigt att vi vĂ€rnar om de svenska klassikerna och inte klassikerna frĂ„n alla sprĂ„komrĂ„den. [
] Man missar att en översatt bok inte har samma betydelse för att lĂ€ra sig behĂ€rska det svenska sprĂ„ket”. Fast det dĂ€r menar inte Witt-Brattström. Hon har glömt Gunnar Ekelöfs tolkningar av Rimbaud. Thomas Warburtons översĂ€ttning av William Faulkners A Fable samt Erik Sandins av Norman Mailers Why Are We in Vietnam? och Malcolm Lowrys Under the Volcano. Britt G Hallqvists och Göran O Erikssons tolkningar av William Shakespeare. Jan Stolpes alla förnĂ€mliga arbeten frĂ„n antiken till nutid. För att nĂ€mna dem jag genast kommer att tĂ€nka pĂ„. Även om en översĂ€ttning alltid Ă€r ett slags omdiktning: nĂ€r Witt-Brattström tĂ€nker efter sjĂ€lv erinrar hon sig lĂ€tt ett dussin fler pĂ„ mindre tid Ă€n sĂ„.

Översatt av Ekelöf

Wikström vill ha en “svensk kultur” (= “det gemensamma sprĂ„ket och litteraturen”) som Ă€r lika för alla som bor i landet. Men Sverige Ă€r i dag ohjĂ€lpligt multikulturellt. Det har Wikström och hennes parti inte förstĂ„tt: de pladdrade dĂ„ aningslöst pĂ„ om en “ny svensk gemenskap”. Jonsson skrev: “NĂ€rhelst en politisk grupp har anvĂ€nt kulturen för att ena sin befolkning till ett folk med ett gemensamt mĂ„l, har resultatet blivit det motsatta, intolerans, rasism, lynchningar, upplopp, död. Att en svensk riksdagsledamot ens viskar om en kulturpolitik med en sĂ„dan mĂ„lsĂ€ttning Ă€r skandalöst. Men sannolikt handlar det bara om bottenlös dumhet”. “Kanondumt förslag”, tyckte Ă€ven Andreas Brunner i Sydsvenska Dagbladet, dĂ€r debatten startade.
Ingen som kommer frĂ„n utlandet fĂ„r lĂ€ttare arbete och bostad i Sverige bara för att han har lĂ€st PĂ€r Lagerkvist. Det Ă€r inte heller Vilhelm Mobergs utvandrarsvit som gör invandraren till ‘svensk’. Det Ă€r inte sĂ„ dessa mĂ€nniskor upptas lĂ€ttare i samhĂ€llet och hedersmord och terrorism pĂ„ hemmaplan undvikes. För detta krĂ€vs mycket grövre artilleri Ă€n Helga Maria Schwartz och den heliga Birgitta. Det krĂ€vs ett samhĂ€lle med en integrationspolitik som Ă€r vĂ€rd namnet och dĂ€r invandrarna inte systematiskt stĂ€ngs ute frĂ„n den svenska majoritetskulturen och arbetsmarknaden.
Och om en knappt lĂ€skunnig femtonĂ„ring Ă€ndĂ„ tragglar sig igenom TjĂ€nstekvinnans son: mĂ„ste han Ă€ven tycka att boken Ă€r bra bara för att den finns upptagen i en förteckning över ‘bĂ€sta svenska bokval’? Han kanske hellre lĂ€ste nĂ„got annat pĂ„ svenska. Det gĂ„r an? Eller Doktor Glas? Och ingen svensk författare kan mĂ€ta sig med Herman Melville och Lev Tolstoj och Albert Camus. Ingen svensk kommer heller nĂ„gonsin att skriva sĂ„dana böcker som Graham Greene. Det Ă€r fortfarande ett mysterium att han inte fick ett Nobelpris i litteratur.

Författaren fick aldrig Priset

Det finns förresten redan flera 100-i-topp-listor över svenska författare och deras böcker. PĂ„ en av dem Ă„terfinns fem böcker av Astrid Lindgren bland de 20 första. DĂ€r placerar sig En komikers uppvĂ€xt av Jonas Gardell pĂ„ 19:e plats och ‘böckerna om Bert’ av Anders Jacobsson och Sören Olsson pĂ„ 20:e. Det har 21 000 personer bestĂ€mt. Jag visste inte ens att det fanns nĂ„gra böcker om en som heter Bert förut.
I en annan sÄdan undersökning uttalar sig 17 000 lika kompetenta tevetittare. DÄ hamnar Astrids tre bÀsta bara pÄ platserna 2 och 13 och 19. Men i Wikströms förslag syntes Ànnu ingen Carl Jonas Love Almqvist. Ingen Erik Johan Stagnelius. Ingen Erik Lindegren och ingen Ingmar Bergman. Ingen Lennart Hellsing. Ingen Birgitta Trotzig och ingen Lars Norén. Och absolut ingen Stig Claesson.
BÄda listorna gjordes Äret innan Guillou gav ut den första boken om Arn. Detsamma gÀller Liza Marklund som inledde deckarserien om kriminalreportern Annika Bengtzon samma Är. Annars hade Strindberg och Ett drömspel rasat en bra bit nerÄt frÄn nuvarande plats 64.